Ann_HeberleinLarge2

Ann Heberlein är författare, kulturskribent och teologie doktor i etik. Med anledning av allhelgonaveckan bad vi henne att skriva om film på tema “Döden”. Hon valde att skriva om Harold och Maude och lusten att leva.

Harold är en uttråkad yngling med ett osunt intresse för döden. Han kör omkring i en gammal likbil, iscensätter sin egen död genom mer eller mindre spektakulära fejkade självmord och går på begravningar som andra går på bio. Han uppehåller sig i dödens närhet, kan man säga. En äldre kvinna tar oväntat kontakt med honom vid en begravning. Hon är 79 år, heter Maude och delar Harrys intresse för döden. Ynglingen och den åldrade kvinnan blir nära vänner, och plötsligt blir livet större för dem båda. Första gången jag såg Hal Ashbys film Harold & Maude (1971) var jag femton, sexton och jag tror att jag blev kär i både Harold och Maude.

Liksom framförallt Harold var och är jag mycket upptagen av tankar kring döden. Min egen död, andras död, dödens innebörd. Jag tror att insikten i den egna dödligheten är en förutsättning för allt mänskligt. Insikten i att det finns en gräns, ett slut på vår världsliga existens är både skrämmande och motiverande: ett brutalt och obestridligt faktum som varje människa måste förhålla sig till. Jag kommer att dö. Varje människa kommer att dö, och den tid vi har här tillsammans är ändlig och därför oändligt värdefull. Det är oerhört tydligt i Harrys och Maudes vänskap. Hon är 79. Han har inte ens fyllt tjugo. Kanske är det därför deras vänskap – kärlek – är så stark, så full av liv. De vet att den kommer att ta slut.

Döden är en så kallad ”gränssituation”. Det är den tyske existensfilosofen Karl Jaspers som myntat begreppet, och en gränssituation är ”ett avgörande existentiellt läge”. Det är i sådana situationer, av sjukdom och död, men också av kärlek och födelse, som vi på djupet förstår vad det innebär att vara människa. Engagemanget för livet växer när vi erfar och accepterar vår egen dödlighet.

Liksom Harold var jag som mycket ung upptagen av tankar på vad döden är, hur den känns. Jag föreställde mig att det var lite som att sova. Kroppen ligger kvar i sängen, men jag, vart tar jag vägen? Jag är min kropp, men jag är också något mer – tankar, drömmar, förhoppningar och farhågor. Man kan kalla det medvetande, eller kanske själ. I sömnen, liksom i döden, skiljs människans medvetande från hennes kropp. Själen ger sig ut på vandring, vart själen vandrar och vart mitt medvetande tar mig i sömnen kan jag inte styra över. Det är spännande, men också skrämmande. Det okända och okontrollerbara skrämmer. Jag tror att det är därför jag har så svårt att somna ibland. Jag är rädd att inte vakna, jag är rädd för den där intigheten som döden är.

Om det vet jag ju egentligen ingenting. Om döden vet vi föga. Döden är, som filosofen Vladimir Jankélévitch skriver, otänkbar. Jag kan inte föreställa mig världen utan mig, och jag kan inte föreställa mig att inte finnas. Tanken på döden är något av en självmotsägelse. ”Varken min födelse eller min död kan framstå som mina erfarenheter”, påpekar en annan filosof, Merleau-Ponty. Freud tycks ha samma åsikt: ”Det är i själva verket omöjligt att föreställa sig sin egen död; och närhelst vi försöker göra detta kan vi uppfatta det som om vi faktiskt alltjämt är kvar som åskådare”. Vi gör ju som Harold. Försöker föreställa oss den egna döden, andras reaktioner, livet utan mig.

I La Mort hävdar Jankélévitch att rädslan för döden är människans största och mest grundläggande rädsla: allt vi gör, gör vi för att undvika döden, och ju närmare vi kommer den desto mer kämpar vi emot. I The Denial of Death beskriver Ernst Beck dödsångesten som ursprunget till all mänsklig rädsla och alla mänskliga handlingar. Människan är ständigt sysselsatt med att förneka döden, besvärja den – genom att föda barn, skaffa sig en älskare eller en motorcykel, springa, banta, bli vegetarian. Allt för att hålla dödsångesten i schack.

Insikten om att vi måste dö leder till skapande. Vi bevarar det förflutna, våra minnen, och vi skapar framtid för att besvärja döden. Vi hade inte skrivit romaner, byggt hus eller formulerat religiösa dogmer om vi inte varit medvetna om vår egen dödlighet.

Maude är ytterst medveten om den. Hon har bestämt sig för att ta makten över liv och död själv. Hon ska dö på sin åttioårsdag, och det gör hon också. Harold blir förkrossad, men någonstans i den totala sorgen kommer lusten att leva över honom med full kraft. Det är en mycket vacker film. En omöjlig kärlekshistoria, en berättelse om att leva och att dö, om vad det innebär att leva och att dö. Döden är inte intighet. Döden är fylld av mening och innehåll: Någonting. Och där, ständigt på gränsen mellan liv och död, lever vi. Där är vi människor.

Ann Heberlein

Foto: Mikael Risedal

Filmer som nämns i detta inlägg:
Harold & Maude, Hal Ashby, 1971 (IMDb) 

Trailer Harold & Maude: 

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 − = 0