Anna_Ek_Large

I dag får vi veta vem som får ta emot Nobels fredspris. Vi bad Anna Ek, ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, att skriva om fred och fredsarbete på film.

Nobelpriset i fred går ofta till människor på höga positioner, och visst är det så att de kan spela en central roll i fredsarbetet med sin makt och sitt inflytande när det gäller avgörande politiska beslut. Men, det finns minst lika många människor som jobbar på gräsrotsnivå som har uppnått storverk. De påminner oss om att alla kan vara fredsarbetare, något som är nog så viktigt att premiera med ett fredspris.

Pray the Devil Back to Hell (Gini Reticker, 2008) skulle kunna ha varit vilken spelfilm som helst. Men det är en dokumentär. Den är på riktigt, och den är ett bra exempel på vad vanliga människor kan åstadkomma tillsammans. Mitt under inbördeskriget i Liberia 2003 bestämmer sig en grupp kristna och muslimska kvinnor i huvudstaden Monrovia för att börja protestera mot kriget, mot krigsherrarna, rebellerna och mot presidenten Charles Taylor (som senare döms till fängelse för krigsbrott och brott mot mänskligheten). Det är första gången kristna och muslimska kvinnor samarbetar på det här sättet i landet. Varje morgon samlas de för demonstrationer vid fiskmarknaden och ställer krav på fredssamtal, utrustade med vita t-shirts och en övertygelse om att kriget måste få ett slut. Och de lyckas, efter en intensiv och envis kampanj som bland annat går ut på en sitt-blockad utanför fredssamtalen i Accra. Leymah Gbowe som vi ser i filmen var en av mottagarna 2010. Det fredspriset är ett av mina personliga favoriter.

Nobelpriset i fred har aldrig gått till en journalist, men massmedias betydelse för rapportering från olika konflikthärdar är avgörande för att omvärlden ska få veta vad som sker. I filmen Balibo – mörkläggningen (Robert Connolly, 2009) får vi följa historien om fem australiensiska journalister som på plats tänker rapportera om Indonesiens invasion av Östtimor 1975. De är de enda journalisterna i landet och kan få ut material till omvärlden och slå hål på Indonesiens påstående att deras trupper är oskyldiga till våldet i Östtimor – men de fem journalisterna dödas bara några dagar efter att de ankommit till gränsstaden Balibo. Östtimor förblev ockuperat av Indonesien i tjugofyra år. Filmen är en bra påminnelse om massmedias viktiga roll för freden, och inte minst om alla de modiga journalister som försöker få ut vittnesskildringar från krigshärdar till omvärlden. Nobelpriset i fred gick förresten år 1996 till Carlos Filipe Ximenes Belo och José Ramos-Horta för deras arbete med att nå en fredlig lösning på Östtimor-konflikten.

Frågan om film som inspirationskälla till våld debatteras ständigt, men med filmen som verktyg kan man också avskräcka från krig och våld. Det finns flera exempel på filmer som försökt skildra den råa, skoningslösa verklighet som ett krig innebär, där intentionen varit att förhindra snarare än att uppmuntra. Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, Steven Spielberg, 1998) är ett sådant exempel. Den verkligen framkallar känslan av att befinna sig mitt i det inferno av brutalitet och hopplöshet som ett krig är för individen. Filmen utspelar sig under andra världskriget. Mellan 1939 och 1943 delades det inte heller ut några fredspris.

Anna Ek

Foto: Svenska Freds

Filmer som nämns i detta inlägg:
Pray the Devil Back to Hell, Gini Reticker, 2008 (IMDb)
Balibo – mörkläggningenRobert Connolly, 2009 (IMDb)
Rädda menige Ryan, Steven Spielberg, 1998 (IMDb)

Trailer Pray the Devil Back to Hell:

Trailer Balibo- mörkläggningen: 

Trailer Rädda menige Ryan: 

 

Läs mer av Anna Ek:
http://svenskafreds.wordpress.com

Anna Ek på Twitter:
@ekenanna

Svenska Freds på Twitter:
@svenskafreds

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 × = 54