CarolineRingskog_2_stor

Vi bad Caroline Ringskog Ferrada-Noli, författare, regissör och TV-producent, att skriva om film på temat “medelklass”. Här skriver hon om Woody Allenska neuroser och om hur ångesten i Allens senaste film är klasslös.

I Anything else (2003), en av de årliga filmer Woody Allen gör för att motverka sin dödsångest, spelar Jason Biggs Woody Allens alter ego: en ung skämtskrivare i New York. Allen själv gör närmast en cameo som en äldre skämtskrivare i New York. Biggs karaktär går flera gånger veckan i psykoanalys trots han bara är 21, och när det kommer till livets alla frågor coachas han av Allen under deras regelbundna sessioner psyksnack i Central Park. Oftast handlar problemen om Biggs flickvän (Christina Ricci) och hennes allmänna neuroser. I en antikaffär på Upper West Side förklarar Biggs varför han är kär i henne, trots hon är så jobbig: ”Hon har den där neurotiska sexigheten, du vet.”

Vi vet. Neurossex och ångestmys. Det är en genre. Så är det i Allens alla filmer. Skämt om psykologer. Tävlingar om vem som har den mest traumatiska Brooklyn-uppväxten, eller kanske flest störningar vad gäller anala och orala faser, avhandlas på Manhattans bästa restauranger, bland vänner i kläder av bra kvalitet.

Att gå till shrinks fungerar som en livstilsmarkör i en intellektuell medelklasstillvaro. Lika viktig som manchesterkavajer, jazz, parken, utflykter till The Hamptons, skämt om Camus, judisk skuld, filmintresse och smak för kvinnor från Ivy League-universitetens creative writing-program. Ångesten är omgärdad av romantik. Att den aldrig blir hotfull, trots att den är riktig och ibland behöver medicineras, har att göra med att den existerar i ett medelklassigt nätverk. Den är en till intressant gäst runt Thanksgiving-bordet.

När medelklassångesten tas ut ur sitt sammanhang blir den mer lik den psykiatriska diagnos den är, och kan ta sig uttryck i panikattacker och/eller meningslöshetskänslor och självmordstankar. Anledningen till att Sopranos (1999 – 2007) röstas fram till världens bästa TV-serie är just ångesten. Att flytta ett tolkningsprivilegium från medelklassen till ruff arbetarklassmiljö gör den synlig. För Tony Sopranos blir ångesten inte direkt hotfull, men den utmanar hans identitet. Hotet om kollaps hotar en hel affärsverksamhet med sopor och mord.

Det blir ännu tydligare i komedierna Analysera mera (Analyze this, Harold Ramis, 1999) och Du går mig på nerverna… Analysera ännu mera! (Analyze that, Harold Ramis, 2002), då Robert de Niros maffiaboss blir blödig och gråter. Anledningen till att det överhuvudtaget kan bli en komedi bygger just på att det inte är en medelklassmiljö som skildras, utan på att det är en obildad kriminell som har inre känslor.

I både Sopranos och Analysera-filmerna kan machomännen inte förstå vad det är som händer. Humorn ligger i att arbetarklassen på film aldrig har haft ett språk för ångest. Det skulle helt enkelt inte bli en komedi om det handlade om någon från medelklassen som grät för att hen kände sig ledsen över sin mamma. Det skulle falla i en helt annan genre. Verkligheten ser helt annorlunda ut, men ångest på film ägs av medelklassen och hotar inte medelklassens identitet.

Det var därför Michael Hanekes Amour (2012) tog storslam i Cannes härom året. Den övre medelklassen blir nästan inte bättre skildrad än så. En paradvåning i Paris, ett kultiverat äldre par klädda i bra ull. När frun blir sjuk tappar maken det. Till skillnad från hur det ser ut i Allens filmer går berättelsen om maken utanför medelklassens berättelse om livstilsångesten. Maken här agerar på ångesten, låter den inteckna resten av medelklassmyset. Middagar blir inställda, inredning blir lidande, familjeband bryts och till slut är ångesten det enda som styr. Inte särskilt medelklassigt. Kraften i allvaret av psykisk ohälsa trädde fram. Guldpalm.

I Woody Allens senaste film, Blue Jasmine (2013), händer något annat i hans filmografi. Visst, markörerna är där. Leva värdigt och gott i New York och allt det där. Men sedan: Medelklassens väggar rämnar. Eller, i USA är det svårt att prata om medelklassen, den blir lätt överklassen – men för publiken spelar det ingen roll. Det är samma språk och koder. Dessa tas bort och kvar står bara en tjusig kvinna som vet allt om vad man ska läsa, hur man ska se ut, vad man ska säga och hur man ska bo – men som inte har något hus eller några kläder eller något nätverk att bygga kring. Cate Blanchett spelar en kvinna som skulle kunna bära sin ångest som man bär ett lantställe, men för kanske första gången i en Woody Allen-film visar någon upp ett reellt lidande. Hennes ångest har inget bo. Ingen tradition. Inga pengar.

Rent geografiskt kickas hon ut från Manhattan och rätt in San Franciscos sjaviga hamnkvarter bland tatuerade breda nackar och snabbköpskassörskor. Hennes ångest blir tydlig och på riktig. Hennes mentala tillstånd, i stället för att bara vara något att kokettera med, synkroniseras med den psykiska ohälsa som världen utanför medelklassen lider av. Den som finns på sjukhus, den som fräter ut människor. Som inte är accepterad av samhället utan är stigmatiserad och smutsig.

I Blue Jasmine följer vi en klassresa nedåt. En lyxhustru är ihop med en rik man   med våning vid parken och havstomt i Hamptons. Beiga kläder täcker den magra kroppen. När hon förlorar sitt välstånd i en ekonomisk kris och behöver hälsa på i klassen under, i form av hennes syster, blir berättandet nytt för Allen. Hans andra kära rollfigurers ångest äventyrar aldrig själva livskvaliteten, men Blanchetts karaktär blir tvungen att ta ett jobb, avsäga sig privilegier och förlora relationer. Utvecklingen går från någon som ser ner på gatan från sin våning på Manhattan och sedan själv hamnar på gatan.

Trots att Blanchetts karaktär i princip är en karbonkopia på Melinda i Allens Melinda & Melinda (2004) är Melinda & Melinda en komedi medan Blue Jasmine är en tragedi. Melinda lämnar aldrig den övre medelklassens comfort zone, trots att hon faktiskt försöker ta sitt liv. Hon är inramad i en bostadsrättsporrig vindkupa mitt i downtown hos en skolad saxofonist som heter Månstråle i efternamn och är bra på sex.

I Kändisliv (Celebrity, Woody Allen, 1998) kraschar Kenneth Branagh in i ett skyltfönster med sin bil på grund av en ångestattack, men han kraschar i en bra kostym och märket på bilen är Aston Martin.

I Vicky Cristina Barcelona (Woody Allen, 2008) får Penélope Cruz ett raseriutbrott, men slipper gå till jobbet nästa dag. Hon har inget, för hon behöver inget.

I Hannah och hennes systrar (Hannah and her sisters, Woody Allen, 1986) har Max von Sydow social fobi, men han har en enorm ateljé där han gör konst som säljs dyrt till yuppies.

Etc. Det handlar om ångest inbäddad i symboler, och i Blue Jasmine är symbolerna borta. Ångesten inte är kopplad till något annat än psykisk ohälsa.  Det är enormt starkt och berörande. Filmen hakar i stället in i den verklighet där fler kvinnor än någonsin käkar psykofarmaka, diagnosen Bipolär 2 har ökat kraftigt och folk mår skit. Woody Allen lyckas göra filmen politisk. När ångesten frigörs från medelklassen blir den relevant, i Blue Jasmine är ångesten klasslös.

Kanske är det så enkelt att världen blivit hårdare. Medelklassen är hotad. Woody Allen är med och beskriver det.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Foto: Johannes Helje/Nöjesguiden

Filmer/serier som nämns i detta inlägg:

Anything else, Woody Allen, 2003 (IMDb)
Sopranos, TV, 1999 – 2007 (IMDb)
Analysera mera, Harold Ramis, 1999 (IMDb)
Du går mig på nerverna… Analysera ännu mera!, Harold Ramis, 2002 (IMDb)
Amour, Michael Haneke, 2012 (IMDb)
Blue Jasmine, Woody Allen, 2013 (IMDb)
Melinda & Melinda, Woody Allen, 2004 (IMDb)
Kändisliv, Woody Allen, 1998 (IMDb)
Vicky Cristina Barcelona, Woody Allen, 2008 (IMDb)
Hannah och hennes systrar, Woody Allen, 1986 (IMDB)

 

Trailers:















Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







7 × 7 =