Christina Paulsrud_Large

Apropå Philip Seymour Hoffmans död och den växande heroinepidemin i USA skriver Christina Paulsrud, ordförande för Stockholm Brukarförening, om I skuggan av värmen – och om att inte ha sig själv.

Blir ombedd att, med anledning av Philip Seymour Hoffmans tragiska bortgång i en heroinöverdos, skriva något. Vad har jag för relation till film? Till filmer på drogtemat? Inte mycket. Men däremot till Lotta Thells självbiografiska svit om livet som narkoman. Hassela, metadon, första barnet…

Lotta är en vän till mig, och en av hennes böcker, I skuggan av värmen (Beta Gårdeler, 2009), är filmatiserad och gick på svenska biografer för några år sedan. En scen är så väldigt stark. Huvudpersonen, Lottas alter ego, står ansikte mot ansikte med det liv hon lever. Fasaden har rasat. Nya pojkvännen vet. Hon själv är i akut abstinens efter att ha återfallit. Hon krälar på sommarstugans köksgolv, sparkar på väggarna för att känna något annat än abstinensens obehag.

”Jag har INGENTING!”, gråter hon till pojkvännen. Som blir förnärmad, klipper till henne och väser ”Du har ju MIG!”. Han fattar ingenting. Men det gör jag. När man inte har sig själv, när man inte vill leva med sig själv eller i sitt liv – då har man ingenting. Det är vad hon säger till honom.

Seymour Hoffman var mästerlig i sin gestaltning av ensamhet och utsatthet. Han visste hur det är att inte ha sig själv. Visst är det ett universum som skiljer mellan en firad Hollywoodaktörs liv och en svensk heroinists, men vissa saker är allmänmänskliga. Han måste också någon gång ha befunnit sig i den där stunden av klarsyn: ”Det här är vad jag har”. Det syntes i hans gestaltande.

När det kommer till andra drogrelaterade filmer eller serier har jag som före detta heroinist tittat på mycket teve. Tänt av framför teven. Softat framför teven. Dödat timmar på anstalter och häkten. Teve funkar i alla lägen, och en serie jag särskilt gillat om är Shameless (2004 – 2013), en svart komedi. Den utspelar sig i fiktiva Chatsworth, nära Manchester, och persongalleriet består av socialbidragstagare, A-lagare och arbetslösa. Handlingen rör sig runt familjerna Gallagher och Maguire.

Klanen Maguire är områdets AB Brott. Mamma Mimi är den informella ledaren, och likt en lejoninna värnar hon sin familj, de tre sönerna Jamie, Shane och Mickey med flickvänner. Familjen är praktiserande katoliker som skänker pengar till kyrkan, parallellt med narkotikahandel, indrivnings- och spelverksamhet. Med mera.

Jag tycker om den därför att karaktärerna känns äkta och ser ut som vanligt folk. Lite slitna. Ofräscha. Mycket av handlingen utspelar sig på och kring områdets pub som drivs av Jamies fru, Karen. Under disken har de ”x”, ecstasy, och besökarna både super och drogar sig. Men de får ändå vara människor, med egenskaper utöver knarkandet. Jamie, den mest skrämmande av bröderna, är kompromisslös i familjens affärer – men också mänsklig i sin oförmåga att närma sig Karen.

Att det är fiction blir tydligast när gemensamma intressen hotas. Då enas man, och avvärjer solidariskt hoten. Och det tror jag inte på! I verkligheten hade de enskilda individerna först räknat ut om det fanns något att tjäna på den uppkomna situationen, och sedan agerat därefter…

Christina Paulsrud

Foto: Privat

Filmer som nämns i inlägget:
I skuggan av värmen, Beta Gårdeler, 2009 (Svensk Filmdatabas)
Shameless (TV), 2004 – 2013 (IMDb)

Trailers:

I skuggan av värmen

Shameless

Här kan du som arbetar som lärare läsa Filminstitutets filmhandledning om I skuggan av värmen:
I skuggan av värmen

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 − 4 =