Lars_Ohly_Large

Lars Ohly är riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, och var mellan 2004 och 2012 partiets ledare. Apropå riksmötets öppnande i morgon bad vi honom skriva om en film på temat “Maktens korridorer”. Han valde Frost/Nixon (Ron Howard, 2008).   

Filmen Frost/Nixon kan ses som en film om intervjuteknik, om desperationen i tv-produktion och om David Frosts begåvning och demoner. Och det är den kanske. Men för mig handlar den om makt, maktfullkomlighet och maktens förfall. Och den säger mycket om en presidents ovilja att se sådant som är obehagligt att konfronteras av, och en omgivnings försök att dölja en verklighet som tränger sig på.

Nixons skäl att ställa upp på Frosts intervjuer var (förutom ett enormt gage) chansen att få bortförklara allt det som till slut tvingade fram hans avgång och få lite välbehövlig PR för sina memoarer.

Frank Langella spelar Richard Nixon, ibland väldigt porträttlik men oftast lite tröttare, lite tyngre. Samtidigt fortfarande med en räv bakom öronen. Många har talat om Martin Sheens insats som David Frost men för mig är Langellas skådespeleri den stora skådespelarprestationen i filmen.

Det är konstigt att en film kan fånga mig så starkt när stora delar är ren dialog och dessutom beskriver en historia som jag redan känner väl till och som alla med lätthet kan googla fram. Det måste bero på att manuset både klarar av att vara tillräckligt troget den ursprungliga historien och samtidigt ger utrymme för i princip alla inblandade att glänsa. Peter Morgan heter manusförfattaren som ska hyllas tillsammans med regissören Ron Howard.

I början verkar Nixon ha räknat rätt. Den lättviktige Frost blir en munsbit. Nixon håller långa monologer som gör att den överenskomna tiden för varje intervju snart rinner ut. De första tre intervjuerna av fyra leder inte till något som kommer att sätt några spår i samtiden.

Den fjärde intervjun blir den avgörande. Frost har fått ny information från sina researchers och lyckas få Nixon att erkänna att han agerat oetiskt. Nixons försvar blir: ”När presidenten gör det betyder det att det inte är olagligt”. Detta avgörande erkännande om hur presidenten manipulerat och brutit mot såväl lagar som moraliska regler dömer för evigt Nixon. Till slut tillstår han att han varit inblandad i mörkläggningen av Watergateskandalen och att han svikit det amerikanska folket.

Visst har det ett historiskt intresse att se denna spelfilm om Frosts legendariska Nixon-intervjuer, men i ännu högre grad är den allmängiltig i det att den handlar om och beskriver hur makten korrumperar. Maktfullkomlighet frodas när underdåniga rådgivare är beredda att göra allt, inklusive begå grova brott, för att säkra maktinnehav och skydda makthavare.

”Alltid ensam, aldrig ensam”, sa Göran Persson när han skulle beskriva livet som statsminister. Förvånat försökte han förstå hur valet 2006 kunde förloras när alla kurvor pekade åt rätt håll. Den förvåningen delar många makthavare som tycker de gjort mycket gott och borde varit värda ett bättre eftermäle än det de faktiskt fått. Kanske kommer Reinfeldt snart förvånat att fråga sig vad det var som hände i valet 2014.

På det sättet säger Frost/Nixon något också om livet i maktens korridorer, om riskerna och falluckorna som alltid finns där, även när ingen ser dem. En suverän politisk thriller.

Lars Ohly

Foto: Sveriges riksdag

Filmer som nämns i detta inlägg:
Frost/Nixon, 2008 (IMDb)

Trailer Frost/Nixon: 

 

Lars Ohly på Twitter:
@OhlyLars

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







5 × = 20