Lawen Mohtadi_Foto_Sofia Runarsdotter_LargeI dag är det internationella Romadagen, romernas nationaldag, som firas till minne av den första internationella romska kongressen som hölls 8 april 1971. Lawen Mohtadi har skrivit Den dag jag blir fri, en bok om författaren och medborgarrättsaktivisten Katarina Taikon, och arbetar just nu på en dokumentärfilm om henne. Här skriver hon om Arne Sucksdorffs kortfilm Uppbrott – där Taikon spelade huvudrollen – och hur den stod i skarp kontrast till andra skildringar av romer på 40- och 50-talen.

Sommaren 1948 är Katarina Taikon 16 år och gör filmdebut i Arne Sucksdorffs kortfilm Uppbrott. (Se filmen på Filmarkivet.se.) Filmen spelades in i Tantolunden på Södermalm i Stockholm. I det lummiga Tanto bodde ett flertal romska familjer, däribland Katarina Taikons, i en stor gammal trävilla som de hade fått flytta in i maj 1945, direkt efter andra världskrigets slut.

Uppbrott handlar om ett romskt läger som gör sig redo att bryta upp för att söka sig vidare. Scener med barn som leker och vuxna som packar ihop möbler och husgeråd varvas med dans och musik. Katarina Taikon spelar huvudrollen, en ung dansös. I takt med att en blomma växer blir hennes dans allt snabbare och intensivare. Samtidigt jobbar en ung man, spelad av brodern Paul, med en bilmotor som inte vill starta. Just när blomman slår ut i full blom får Paul igång bilen, alla blir glada och hurrar och beger sig av. Förutom Katarina och Paul medverkar även deras syster Rosa, och omkring ett femtiotal andra romer i filmen. Uppbrott fick premiär nyårsafton 1948, som förfilm till Ingmar Bergmans Törst.

Intressant att notera är att Katarina Taikon i förtexterna heter Kahtitsi Taikon. Genom hennes allra första filmroll påminns vi om det som hon senare kom att bli starkast förknippad med, Katitzi-böckerna. Kati, som hon hette på romanes, kallades av omgivningen för Katitzi, lilla Kati. Den unga kvinnan som en dag ska bli en av Sveriges mest lästa barnboksförfattare står på tröskeln till vuxenlivet.

Med tanke på hur negativ den kulturella bilden av romer var i Sverige på 1940-talet är den nio minuter långa filmen förvånansvärt befriad från stereotyper och förlöjliganden. Till exempel talar karaktärerna romanes med varandra utan att det framstår som märkligt eller löjligt, eller ens konstruerat. Jämfört med filmen Smeder på luffen (Erik “Hampe” Faustman, 1949), som systrarna Rosa och Paulina Taikon medverkade i vid samma tid, är skillnaden i framställningen betydande. I Smeder på luffen möter Rosa och Paulina två bönder på en landsväg som de talar bruten svenska med, allt i enlighet med regin. De skulle spela romer. Eller rättare sagt: bilden av romer.

Uppbrott skildrar också det samarbete inom familjen och släkten som krävdes för att vardagen skulle gå ihop för många romer. Visst betonar filmen musik och dans, vilket kan få romers tillvaro att framstå mer bekymmersfri än den i verkligheten var. Men så var – och är – musiken och dansen viktiga beståndsdelar i romsk kultur och samvaro.

Under 1940-talet gjordes förhållandevis få filmer med romer som huvudsakligt tema. Desto vanligare var filmer där ledmotivet var resande, eller ”tattare” som man sa då. På framför allt 1940- och 50-talen gjordes en rad filmer med starkt negativa föreställningar om resande. Filmer som I mörkaste Småland (Schamyl Bauman, 1943) och Folket i Simlångsdalen (Åke Ohberg, 1947) bidrog till att förstärka stereotyperna kring resande som kriminella, lata och styrda av dunkla drifter. Rent fysiskt porträtteras ”tattarna” som mörhåriga, barfota och med ringar i öronen. Männen bär en kniv synligt nerstoppad i bältet. Kvinnorna utmålas i skarp kontrast till tidens kvinnoideal. De är sexuellt ohämmade, frestar män, drar dem i fördärvet och utgör ett hot mot hela den sociala ordningen som bygger på en städad sexualitet mellan man och kvinna inom äktenskapets ramar. Att ”tattarkvinnor” kan locka vanliga, svenska män till något så hemskt har också en djupare innebörd, menar journalisten och författaren Christian Catomeris i boken Det ohyggliga arvet. I en tid då ”rasblandning” sågs som en samhällsfara blev filmernas moraliska budskap att det var viktigt för goda samhällsmedborgare att motstå hotet. ”Tattarfilmen” ville få publiken att känna gemenskap mot den yttre fiende som de ”icke renrasiga” utgjorde.

I den amerikanska forskaren Rochelle Wrights The Visible Wall: Jews and Other Ethnic Outsiders in Swedish Film förklarar hon förekomsten av ”tattare” inom svensk film med framväxten av en ny genre, den lantliga melodramen. Den var en av flera genrer som framträdde under folkhemmets första decennier. Men medan 1930-talets film var orienterad mot urbanitet och komedi drog på 40- och 50-talen en ny våg av nostalgi kring det gamla bondesamhället fram. Svenska bönder och deras flit, arbetsmoral och traditioner idealiserades.

Anledningen till att romer var så ovanliga på film, menar Wright, är att de framstod som en svårgenomtränglig grupp. De pratade ett annat språk och beblandade sig i mindre grad med befolkningen i övrigt, medan de resande i huvudsak talade svenska och var mer bekanta för majoritetsbefolkningen. På 1960-talet blev resandekaraktärer betydligt ovanligare på film. Enligt Wright beror det inte på att rasismen mot resande eller romer minskade i Sverige, utan på att den lantliga melodramen som genre dog ut.

I år är det 66 år sedan Uppbrott gjordes. Katarina Taikon gick vidare från film- och teatervärlden till att utbilda sig – under sin barndom förnekades hon, i likhet med många andra romer, utbildning av det svenska samhället – och påbörjade senare sitt författarskap och sitt politiska arbete mot rasism och diskriminering.

Under de här drygt sex decennierna har förhållandevis lite hänt inom svensk film när det gäller skildringar av romskt liv i Sverige, både sett till det nästintill obefintliga antalet romska karaktärer på film och till den konstnärliga framställningen och bredden i det som skildras. Uppbrott består, och förblir en viktig del av både romsk historia och Stockholms och Sveriges historia.

Lawen Mohtadi

Foto: Sofia Runarsdotter/Natur & Kultur

Filmer som nämns i inlägget:
Uppbrott, Arne Sucksdorff, 1948 (Svensk Filmdatabas)
Smeder på luffen, Erik “Hampe” Faustman, 1949 (Svensk Filmdatabas)
I mörkaste Småland, Schamyl Bauman, 1943 (Svensk Filmdatabas)
Folket i Simlångsdalen, Åke Ohberg, 1947 (Svensk Filmdatabas)

Se hela Uppbrott på Filmarkivet.se

Lawen Mohtadi på Twitter:
@LawenMohtadi

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 3 = 1