Louise_Persson_Large

Den här veckan har vi bett ett antal personer att skriva om film på temat “frihet”. Louise Persson, författare, aktivist och beteendevetare, är en av dem.

Det har alltid varit besvärligt att fånga idéer om frihet. De rör sig mellan det personliga och det samhälleliga, det villkorade och ramarna i lagen, och ofta är de tätt sammanvävda. Personlig frihet kan starkt bero på vad vi har för samhälle och stat.

Jag är oerhört förtjust i dystopiska filmer, romantiska berättelser om våra värsta farhågor inför vad som skulle kunna hända när vi inte förmår värna friheter och vår mänsklighet. Se här hur det kan gå! Med vår integritet, vår rätt att yttra oss, vår rätt att älska, vår rätt att leva, vår rätt att få vara dem vi är.

Jag läste mycket Kurt Vonnegut när jag växte upp, han blev min första litterära idol. I Welcome to The Monkey House finns en mycket kort historia, som inte gjorde så mycket väsen av sig: Harrison Bergeron. Premissen är att alla människor föds olika, och det ska man rätta till så att alla blir lika. På så sätt ska alla orättvisor utrotas, är det tänkt. Resultatet är absurt, komiskt, dystopiskt. Det finns år 2081 en “handikappminister” som ser till att alla befinner sig på ungefär samma nivå – den sämsta, eftersom det är enklast. Det här medför teknik som gör god hörsel sämre, speciella vikter som gör att ingen dansar balett bättre än den sämsta dansaren, ett headset med sprakande radiosignaler som stör intelligent tänkande, och så vidare. Harrison Bergeron gör uppror genom att börja tänka fritt utan detta sprakande headset. Den korta historien blev en kortfilm, 2081 (Chandler Tuttle, 2009), som inte heller gjorde så mycket väsen av sig.

1995 producerades också TV-filmen Harrison Bergeron (Bruce Pittman, 1995), baserad på samma historia. Den tar ut svängarna som en dystopi. Den öppnar med ett klassrum, eleverna har sina sprakande headsets på sig, läraren går runt och delar ut betyg och kommer sist till Harrison, som olyckligt nog har lyckats prestera ett högt betyg. “Oh, oh”, suckar han. Det här betyder att han måste gå om klassen, för kanske fjärde gången.

Jag tänker att det dystopiska scenariot i Harrison Bergeron har något att säga oss om ett samhälle som tar på sig en alldeles för stor roll när det kommer till att fostra och likrikta människor, om maktutövning där intolerans och kontroll får sin totalitära fulländning. Vi kan fråga oss hur vi behandlar människor som inte passar in i våra normer och ramar, och konstatera själva hur svårt det är att gå mot strömmen.

Det är ingen slump att dystopiska filmer får ett sådant genomslag i samhällsdebatten när friheter inskränks och urholkas. Integritets- och övervakningsfrågor är de mest brännande just nu, den eller de som tar på sig att avslöja och kritisera kontrollsamhällets svarta baksida får betala ett mycket högt pris.

Frihet är också att kunna ifrågasätta och få vara kritisk mot det vi ser som fel och orättvist.

I sammanhanget är det helt omöjligt att inte nämna Terry Gilliams Brazil (1985), dystopiernas dystopi – där byråkratin har blivit viktigare än människan, och ingen har någon aning om vad de pysslar med. Ingen är ansvarig. “Jag följde bara lagen”.

Frihet är bara möjlig att upprätthålla när vi själva aktivt agerar. Ingenting är självklart. Därför behöver vi dystopierna för att påminna oss om hur det kan gå.

Louise Persson

Foto: Daniel Östlund

 

Filmer som nämns i detta inlägg:
2081, Chandler Tuttle, 2009 (IMDb) 
Harrison Bergeron, Bruce Pittman, 1995 (IMDb) 
Brazil, Terry Gilliam, 1985 (IMDb)

Trailer 2081: 

Trailer Brazil: 

Mer av Louise Persson:
www.louisep.net/blogg

Louise Persson på Twitter:
@louisep67

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 + = 12