Anita_Beckman_large

Anita Beckman, etnolog och lektor i kulturvetenskap vid Högskolan Väst, är en av initiativtagarna till Medelklassupproret vars debattartikel ”Vi har mer än bara nya kök i huvudet” rönt en del uppmärksamhet.  Vi bad henne att skriva om film på temat “medelklass”.      

”Tack gode Gud för alla våra materiella ägodelar och tack för att vi vita fick döda alla indianer och stjäla deras mark och tack för all mat som vi proppar i oss som grisar medan barnen i Asien napalmbombas…”. Så låter det när den upproriska tonårsdottern Wendy ber bordsbön i Ice storm (Ang Lee, 1997). Pappan skriker ilsket för att få tyst på henne, och till slut kan familjens gemensamma festmåltid börja. Gudskelov. Sprickan i fasaden är tätad, åtminstone för stunden.

Ice storm tecknar ett suggestivt porträtt av en amerikansk medelklassfamilj och deras grannskap vid tiden för Thanksgiving. Året är 1973, och det är ingen slump att handlingen utspelar sig kring denna högtid. De ständigt påslagna TV-apparaterna förmedlar hotfulla bilder från en våldsam och konfliktfylld verklighet, en annan verklighet än det tillrättalagda och sövande förortsliv som de själva lever. Kanske är det just för att komma livet lite närmare som karaktärerna i filmen snattar småsaker i kvartersbutiken, leker byta-partner-lekar, berusar sig och riskerar sina äktenskap genom otrohet? Meningslösheten lurar överallt.

I relationsdramat Himlens hjärta (Simon Staho, 2008) vänder sig den skira Susanna till sin man: ”Längtar du aldrig efter något annat?”. Ögonen tåras. ”Det måste finnas något mer än detta”. Rösten är full av vädjan. Susanna längtar efter något annat, efter ett liv som är mer möjligt att leva än det liv hon lever nu. Det är en ödesmättad scen. Men vad är det då som dessa väletablerade medelklassmänniskor saknar? Vad är det de längtar efter? Längtar de efter att säga upp sig från sina välbetalda arbeten och börja engagera sig politiskt mot orättvisor och fattigdom? Längtar de efter att strunta i rödbetssalladen och den inlagda sillen på julafton? Att slippa vara lagom?

I den lättsamt ironiska American beauty (Sam Mendes, 1999) sitter Lesters framgångsrika och alltid lika piffiga fru Carolyn vid ratten. När livsfrustrationen riskerar att ta överhanden har hon för vana att tillrättavisa sig själv. ”Sluta, sluta!” skriker hon och slår på ratten. ”SLUTA!”. Hon torkar tårarna och klistrar på sig leendet. The show must go on. Den skötsamma medelklassen ler och lever på, men i garderoben ligger liken och ruttnar.

Medelklassen skäms. Men vad skäms den för? Är det de ekonomiska fördelarna som man har dåligt samvete för? Är det att man kanske gör sig till inför gästerna på middagsbjudningarna som tär? Att man har sexuella fantasier om grannen och dålig andedräkt på morgonen? Är det medelmåttigheten? Bilden av medelklassen som en feg, konformistisk grå massa som inte vågar ta strid för något annat än sin egen rätt att köra obegagnad Audi eller skaffa sig en läcker köksö?

“Renoveringen av köket gick på 300 000 kronor”, konstaterar Erik lojt. Han är en av huvudrollsinnehavarna i Detaljer (Kristian Petri, 2003), också det en film om den övre medelklassens oförmåga att leva i den verklighet som de själva i allra högsta grad är med och dikterar. I en annan scen undrar Ann, Eriks fru, om hon inte valt att köpa fel kappa. Var inte den andra lite snyggare, ändå? Och precis som i Ice Storm vittnar påslagna TV-apparater om att det finns en annan verklighet, långt bort från finskdesignade bokhyllor och halvfyllda vinglas – i det här fallet inbördeskriget i det forna Jugoslavien.

Gestaltandet av medelklassen görs av och för medelklassen, och filmerna riskerar att bli ett introvert ifrågasättande. Men jag skulle också vilja se dem som emancipatoriska imperativ. Lyft blicken, använd en privilegierad position till något annat än ett febrilt renoverande av verandor och kök! Men till vem skulle detta imperativ vara riktat? Kanske låter sig inte medelklassen så lätt fångas in? Finns medelklassen egentligen som något annat än en abstrakt föreställning i våra huvuden? En kittlande projektion på den vita filmduken? Jag vet inte säkert.

Anita Beckman

Foto: Barbara Lindell

Filmer som nämns i detta inlägg:
Ice storm, Ang Lee, 1997 (IMDb)
Himlens hjärta, Simon Staho, 2008 (Svensk Filmdatabas)
American beauty, Sam Mendes, 1999 (IMDb)
Detaljer, Kristian Petri, 2003 (Svensk Filmdatabas) 

Trailers: 

1 Comment

  1. Gunilla Hasselberg
    October 6, 2013

    “Finns medelklassen egentligen som något annat än en abstrakt föreställning i våra huvuden?”

    Jag tycker det är en fråga i samma klass som “finns jag?, Är hela livet bara en dröm?”

    Det är väl självklart att medelklassen finns. Människorna som ingår i det som vi kallar medelklassen lever, existerar – vare sig de vill tillhöra gruppen “medelklass” eller ej, så tillhör dessa individer gruppen. Det är ingen abstrakt föreställning.
    Det är antagligen viljan att vara en individ, inte en del av en klass, som ger medelklasspersonerna dessa föreställningar, att de egentligen inte finns som grupp.
    Det är ju därför medelklassupproret är så genialiskt.

    Reply
Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







9 + 3 =