Alex Voronov

Apropå krisen i Ukraina skriver Alex Voronov, Ukraina-kännare och politisk redaktör på Eskilstuna-Kuriren, om två Bulgakov-filmatiseringar som åtminstone delvis ger bakgrund till dagens Ukraina och läget i landet.

Kiev. Vinter. Kanonerna mullrar i stadens utkanter. Spänd väntan i familjen Turbins våning på Aleksejevskij-sluttningen.

Michail Bulgakovs Det vita gardet är Kiev-romanen framför andra, men den är så nära sammanvävd med författarens eget liv och så villkorad av den politiska samtiden att den sedan den först skrevs har antagit olika skepnader.

Grundhistorien är alltid densamma. Det är december 1918. Pavlo Skoropadskijs konservativa ukrainska stat lever sina sista dagar. Kiev faller snart i händerna på den ukrainska nationalistsocialistiska armén under ledning av Symon Petljura.

Som en sista åtgärd beväpnar Skoropadskij Kievs tsarryska officerare och 15-åriga kadetter, och skickar dem in i döden medan han själv flyr staden. Familjen Turbin tillhör – precis som Bulgakov själv gjorde - den högborgerliga, ryska eliten.

I det unga Sovjet gick det här upplägget inte för sig. Båda sidorna i krigssekvensen var bolsjevikernas fiender. Romanen förbjöds. I stället gjorde Bulgakov den till pjäs, med en pro-bolsjevistisk knorr som var så förförande att Stalin såg pjäsen ett otal gånger.

Pjäsens filmatisering 1976 (Dni Turbinykh, Vladimir Basov) var de allra flesta sovjetmedborgares första möte med Bulgakov. Romanen gavs ut tidigare, under Chrusjtjov, men försvann snart från hyllorna och var borta fram till Gorbatjov. Den senaste film- eller tv-versionen baserad på romanen är serien Det vita gardet (2012) som nu går i repris på Axess TV. Även den är präglad av den ryska politiska konjunkturen.

Medan bolsjevikernas intåg i Kiev utgör epilog i romanen, intar den en mer framträdande plats i pjäsen, där återstoden av familjen Turbin accepterar sitt och sin klass nederlag. Tv-serien flyttar åter fokus, betonar Turbins ryska (klass)tillhörighet, drar lätt löje över ukrainare och frossar i Petljura-arméns grymheter och antisemitism. Bulgakovs försök till att förstå och känna med människor som inte tillhör hans krets, och som omständigheterna har gjort till hans fiender, finns det inget av i tv-serien.

Det gör den till ett intressant tidsdokument nu när Ukraina åter står i brand. Eller, till en elegant vilseledande historielektion. Den historiska berättelsen är sann och korrekt – det är Bulgakovs egen – men vissa perspektiv saknas. Alla ingredienser till studier av varifrån dagens Ukraina kommer finns där, men utan tillgång till de rätta verktygen landar tittaren lätt i slutsatser som ligger nära ryssländsk revanschism – och den är ack så modern.

Alex Voronov

Foto: Privat 

Filmer/serier som nämns i inlägget:
Dni Turbinykh, Vladimir Basov, 1976 (IMDb)
Det vita gardet (TV), Sergey Snezhkin, 2012 (IMDb)

Rysk trailer Det vita gardet:

Alex Voronov på Twitter:
@alexvoronov

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







× 9 = 63