Anders Wistrand_LargeSvenska damlandslaget i hockey spelar semifinal i dag, Tre kronor spelar kvartsfinal på onsdag. Här skriver Anders Wistrand om OS och sina egna erfarenheter av en lite annan sorts hockey på landslagsnivå.

Det är inte alltid lätt att representera sitt land. Att vara en nationssymbol utan att ha alltför stort inflytande över var man hamnar. Att riskera att utsättas för diffusa hot om terrorattentat, bara för att man råkar tycka om att röra på sig under förhållandevis reglerade former. Jag syftar förstås på idrott, på landslagsnivå.

Jag har under mer än 15 år ägnat vad som för många andra skulle vara orimligt mycket tid åt att sitta på is. Idrotten är kälkhockey, en idrott för funktionshindrade som inte nämnvärt skiljer sig från den stående varianten – förutom just det faktum att man sitter i kälkar och stakar sig fram med två korta klubbor som har piggar av metall i den ände som inte har blad. Jag har tränat för och spelat med landslaget i stort sett oavbrutet sedan 2007, och denna säsong är den första där jag gör ett frivilligt uppehåll sedan jag först satte klubblad mot puck, 14 år gammal.

Under de här åren har idrotten tagit mig över hela jorden, från Kanada i väst till Sydkorea i öst. Även om jag älskar att resa – och är evigt tacksam för att jag fått chansen att uppleva allt och de erfarenheter det givit mig – så har det inte alltid varit bekymmersfritt. All idrott kommer med ett visst mått av uppoffring. Jag har fått erfara de rätt vanliga motgångarna som de flesta idrottare känner till. Förlust, skada, sjukdom. Jag har haft oturen att uppleva det ofattbara som tack och lov få råkar ut för – förlusten av en lagkamrat, mentor och vän.

Jag har fått sitta på läktaren på grund av att all min utrustning inte kommit med samma flyg som jag. Mer än en gång, dessutom. Jag har fått erfara storskalig byråkrati, då Serbiens näst största stad, Novi Sad, stod utan vatten i ett helt dygn pga en läcka, mitt under pågående VM-turnering. Jag har fått vänta ett helt dygn på Moskvas flygplats på grund av ymnigt snöfall. (Man skulle nästan kunna säga att jag vet hur det kändes för den iranske flykting som bodde på Charles de Gaulle, som Tom Hanks sen porträtterade i Steven Spielbergs The Terminal 2004). Den starkaste upplevelsen var nog ändå första dygnet i Seoul, i april förra året, just som Kim-Jong-un trappade upp sina hot mot Sydkorea. En rädsla som ändå försvann väldigt fort, tack vare lugnet hos den sedan länge luttrade lokalbefolkningen.

Varför utsätter man sig då för de här sakerna? Ett kort svar på den frågan är att fokus ligger på den huvudsakliga uppgift man har: att göra så bra ifrån sig som möjligt på isen. Men det är också för att man vill vara en bra förebild för de unga, både i det egna och i andra länder. Om man sedan råkar dra uppmärksamheten mot tråkigare omständigheter – hemlösa i Vancouver eller förtryckta homosexuella i Ryssland – så är det samtidigt en svår avvägning där ett beslut om eventuell bojkott måste ligga på högre ort och inte belasta den aktiva individen. Hen är bara där för att göra sitt jobb. Väl på plats har man inte så mycket annat val än att, likt den enastående Mickey Rourkes Randy ”The Ram” Robinson i The Wrestler (Darren Aronofsky, 2008), bita ihop och göra det man är bäst på. Hur smärtsamt det än må vara.

En väldigt viktig anledning till att jag tagit mig igenom de svåraste stunderna är mina lagkamrater. Det är dem jag saknar, när jag som “The Ram” undrar lite vad jag ska hitta på med mitt liv nu. Tillsammans med lagkamraterna har jag haft minst lika kul som Derice, Sanka, Junior och Yul – de jamaicanska bobkillarna i Cool Runnings (Jon Turteltaub, 1993). Likt dem har kälkhockeylandslaget under de senaste åren fått utstå att vara uträknade i förväg. Tappad ranking efter Paralympics i Turin, tappade spelare, svalt intresse från media. Trots det har de gång efter annan visat en kämparvilja och en obeskrivlig kärlek till sporten. Jag var själv med om den långa resan till Vancouver för fyra år sedan. Nu har laget för andra gången genomfört en lång, mödosam resa från sistaplatsen i Vancouver, via B-VM i Serbien till A-VM i Sydkorea för att slutligen kvalificera sig till Paralympics i Sotji (7 – 16 mars).

Även om jag kan tycka att det är skönt att inte på ett slags passivt, symboliskt sätt stödja den ryska staten genom min fysiska närvaro kommer jag med spänning att följa mina vänner från TV-soffan. Jag önskar dem all lycka och framgång, och jag vet att de kommer ge allt de har.

Anders Wistrand

Foto: Koon Bao Yap

Filmer som nämns i inlägget:
The Terminal, Steven Spielberg, 2004 (IMDb)
The Wrestler, Darren Aronofsky, 2008 (IMDb)
Cool Runnings, Jon Turteltaub, 1993 (IMDb)

Trailrar:

The Terminal:

The Wrestler:

Cool Runnings:

Anders Wistrand på Twitter:
@wistrand

@19wistrand

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







4 × = 36