AnnaAndersson_LargeDen 25 maj är det val till Europaparlamentet. På bloggen Brysselcalling skriver Anna Andersson, debattredaktör på Aftonbladet, om valkampanjen och om hur EU påverkar vår vardag. Här skriver hon om filmer och serier som skildrar orsaken till att unionen en gång bildades.

Ingen älskar EU. Två gånger om året frågar SCB oss svenskar hur vi ser på unionen. Nu i december var det 45 procent som sa sig ha en positiv syn på det svenska medlemskapet. Knappt 23 procent sa sig se negativt på det och resten, nästan var tredje tillfrågad, svarade vet ej. Efter nästan 20 års medlemskap.

Unionen har ett imageproblem, i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Hur ser EU ut, vad är det ens? Å ena sidan enormt – 28 länder – å andra sidan inget alls. Vem kallar sig EU-medborgare före svensk, fransman eller kroat?

Det är kanske inte konstigt att jag inte känner till några spelfilmer som specifikt handlar om EU, men tar man ett steg tillbaka och ser på varför Europeiska unionen trots allt finns så är urvalet desto större: Den längsta dagen (Annakin, Andrew Marton och Bernhard Wicki, 1962) , Kanonerna på Navarone (J Lee Thompson, 1961), Pianisten (Roman Polanski, 2002), Försoning (Joe Wright, 2007), Schindler’s list (Steven Spielberg, 1993), Katyn (Andrzej Wajda, 2007), och tv-serier som Hemliga armén (1977 – 1979), Förintelsen (1978) och Band of Brothers (2001). Mitt urval här är slumpmässigt, sådana som dyker upp i mitt huvud utan googlingar.

Så sent som i somras visade SVT den tyska Krigets unga hjärtan (2013). Den fick en del kritik som gick ut på den inte visade något vi inte redan visste; att även tyska soldater och civila genomgick stora umbäranden. Jovisst, men den påminde oss också om vad kriget gör med enskilda människor, oavsett nationalitet. Man må överleva ett krig men man blir aldrig igen den man var före. Det måste berättas för varje ny generation.

Antalet filmer och serier som handlar om andra världskriget i Europa – dess upprinnelse, förlopp och konsekvenser – är hur stort som helst. Det är ett skeende och en tid i Europas historia som vi hela tiden återkommer till. Hur kunde vi hamna där och vad gör vi för att aldrig mer göra det?

Ett av svaren var att knyta samman länderna tätare, bilda en union. Inom en union krigar man inte. Det är ett argument som också de argaste EU-kritiker har svårt att bortse ifrån. Men dess giltighet kan komma att prövas framöver. Delar av EU plågas av en djup ekonomisk kris, som resulterat i skyhög arbetslöshet och social utslagning. Rörelser vi trodde vi högg huvudet av 1945 har visat sig vara en hydra; fascismen och till och med nazismen har fått nytt liv. Klarar fredsprojektet EU av att hantera det som nu händer i Grekland, Spanien, Ungern?

I vår ska samtliga 28 medlemsländer rösta till EU-parlamentet. Vad har vi lärt oss av historien och filmerna? Kanske kommer det snart spelfilmer om EU, med tydliga ansikten. Frågan är vilka som är skurkar och vilka som är hjältar.

Anna Andersson

Foto: Mia Carlsson

Filmer som nämns i inlägget:
Den längsta dagen, Annakin, Andrew Marton och Bernhard Wicki, 1962 (IMDb)
Kanonerna på Navarone, J Lee Thompson, 1961 (IMDb)
Pianisten, Roman Polanski, 2002 (IMDb)
Försoning, Joe Wright, 2007 (IMDb)
Schindler’s list, Steven Spielberg, 1993 (IMDb)
Katyn, Andrzej Wajda, 2007 (IMDb)
Hemliga armén (TV), 1977 – 1979 (IMDb)
Förintelsen (TV), 1978 (IMDb)
Band of Brothers (TV) 2001 (IMDb)
Krigets unga hjärtan (TV), 2013 (IMDb)

Trailers

Den längsta dagen

Kanonerna på Navarone

Pianisten

Försoning

Schindler’s list

Katyn

Hemliga armén

Förintelsen

Band of Brothers

Krigets unga hjärtan

Anna Anderssons EU-blogg

Anna Andersson på Twitter:
@Annabosdotter

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







+ 3 = 8