Anna-Lena Bergelin_Jan Sigurd_Foto_Lasse Strandberg_LargeVi bad komikern Anna-Lena Bergelin att skriva om film och humor, och fick tillbaka ett litet samtal mellan henne och författaren och artisten (och sambon) Jan Sigurd om roligheter på film – och om humorns uppgift.

Jan Sigurd: När jag var bebis insåg min pappa att man kunde kombinera sovande barn med matinéfilm, så han rullade in vagnen med mig i och slog sig ned i biomörkret. På det viset kom bröderna Marx in i mitt liv. Det vill säga ljudet av bröderna Marx. Jag kan ännu minnas Grouchos smattrande röst i biomörkret, Chicos snubblande pianolöpningar och Harpos svävande harptoner.

Anna-Lena Bergelin: Man sover gott till skratt. Det är tryggt. Man vet att alla har det bra, att ingen fara lurar runt hörnet. Jag glömmer aldrig hur jag låg framför teven och vred mig av skratt åt Buster Keaton. Att sitta upp var stört omöjligt. Stackars Buster Keaton hade av olika anledningar lovat bort sig till höger och vänster och blev, iklädd bröllopsfrack, jagad av både jättestenar och horder av kvinnor i brudslöja. Jag älskade det komiska med kaos och helveten.

JS: När jag var 23 år gammal kom jag gående över torget i min hemstad. Där stod en 19-årig flicka med fransk fiskartröja och vitmålat ansiktet och mimade. Som en stumfilmsstjärna på torget. En lördag! Jag blev helt betagen. Det var du. Dagen därpå såg jag dig på en pub. I min värld var bröderna Marx, Charlie Chaplin, Helan och Halvan, Bob Hope och Bing Crosby de allra största, så jag funderade en stund, gick sen fram och sa “Jag såg dig på torget. Du är så lik Helan!’”. Det tog mig en evighet att förklara att jag inte tänkte på kroppshyddan utan på sättet du använde kroppen, finliret. Ta till exempel i The Music Box (James Parrott, 1932), när Helan och Halvan ska flytta ett tungt piano. Varje gång Helan tycker att Halvan gjort bort sig söker han vår blick genom att förargat titta rakt in i kameran. För att få medhåll. Men vi vet: i kampen om vem av dem som är den slöaste kniven i lådan är skillnaden hårfin. Finessen med Helan är att han ser sig som smartare och förmer än Halvan, hur han visar det och gärna tillrättavisar Halvan bryskt. Finns det något roligare än en människa som är ute i ogjort väder?

ALB: Eller än människor utan humor, människor som upplever det mesta som en personlig förolämpning? Under uppväxten missade jag inte ett enda avsnitt av Lucy Show (1962-1968). Lucille Ball var såklart stjärnan, men den festligaste var hennes chef. En torr, mustaschprydd man som helt saknade humor. Hur dråpliga situationer han än hamnade i drog han aldrig någonsin på munnen. Det är obetalbart, på samma sätt som Kalle Ankas ilska och den koleriske Louis de Funès utbrott.

JS: Det sägs att Margaret Dumont – motspelerskan till främst Groucho i flera av bröderna Marx filmer – aldrig förstod ett enda av deras skämt om henne, och att det är därför det blev så lyckat. Grouchos sarkasmer rinner liksom av henne som vatten på en gås. I Oh, vilket party! (Blake Edwards, 1968) är Peter Sellers lite av en sådan gås, när hans naive, godhjärtade skådespelare hamnar på en Hollywoodfest dit han blivit inbjuden av misstag. “Birdie num, num” dånar över cocktilpartyt när han råkar slå på komradion och försöker kommunicera med en fågel. Men bäst i den filmen är kanske ändå kyparen som under tilltagande spritförtäring försöker hålla sig på rätt köl medan han serverar kändisar. Människan ojämna kamp för värdighet är alltid rolig.

ALB: Woody Allen är en sådan som borde få en bragdmedalj för allt han har tillfört mänskligheten. Hans humor är humor som främjar empatin.

JS: Det går en rak linje från Groucho till Allen när Allen i början av Annie Hall (Woody Allen, 1977) citerar Groucho. “Jag kan inte tänka mig att tillhöra en klubb som kan acceptera en sån som jag som medlem”. Jag lider av samma sorts allergi mot mig själv, men komedin hjälper oss att skratta åt och uthärda våra liv.

ALB: DET tycker jag är humorns uppgift. Att varsamt belysa våra tillkortakommanden, att få oss att försonas med våra brister och förenas i skratt. Vissa saker, som att tappa brallorna, är universell humor. Mr. Bean (TV, 1990-1995), Dum & Dummare (Peter och Bob Farrelly, 1994), Vänner (TV, 1994-2004), Seinfeld (TV, 1989-1998), The Office (TV, 2001-2003)… Jag är oändligt tacksam över denna humor, och att sådana filmer och serier finns.

Anna-Lena Bergelin och Jan Sigurd

Foto: Lasse Strandberg

Filmer/serier som nämns i inlägget:
Busters millioner, Buster Keaton, 1925 (IMDb)
The Music Box, James Parrott, 1932 (IMDb)
Lucy Show (TV), 1962-1968 (IMDb)
Oh, vilket party!, Blake Edwards, 1968 (IMDb)
Annie Hall, Woody Allen, 1977 (IMDb)
Mr. Bean (TV), 1990-1995 (IMDb)
Dum & Dummare, Peter och Bob Farrelly, 1994 (IMDb)
Vänner (TV), 1994-2004 (IMDb)
Seinfeld (TV), 1989-1998 (IMDb)
The Office (TV), 2001-2003 (IMDb)

Trailrar:

Lucy Show

Oh, vilket party!

Annie Hall

Dum & Dummare

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







+ 8 = 15