Anna_Serner_Large

Filminstitutet fyller 50 år! När Anna Serner, Filminstitutets VD, skriver om filmer som speglar de fem decennier som gått blir det en blandning av rekonstruerade minnen, musikaliska spillevinkar och banbrytande tonårsskildringar.

Filminstitutet fyller 50 år, och jag har funderat över vad svensk film kan berätta om hur jag ser tillbaka på dessa fem decennier. Allt jag minns från 60-talet är egentligen rekonstruerade minnen, sammansatta av vad jag hört, vad jag sett på fotografier, och några få egna upplevelser. Jag minns hur jag som 5-åring satte på mig ytterkläder i vredesmod, fyllde en resväska med lite kläder och deklarerade att jag skulle flytta hemifrån. Eller är detta en rekonstruktion av det svart-vita fotografi där jag står på trappsteget till vårt hus med stickad mössa och stor väska? Mia Engbergs film Belleville Baby (2013) speglar fint betydelsen av minnet och rekonstruktioner – och också det selektiva minnet. Det finns en scen när Mias franske expojkvän berättar ett av sina minnen, ett fint minne av hur de gick på isen på en frusen sjö. Mia har inget minne av händelsen, och Vince säger upprört ”Du minns upploppen, katten som dog och allt det hemska, men du minns inte detta fina minne”. Minnet är inte fullständigt, och inte en sanning.

Från 70-talet minns jag desto mer. Stefan Jarls film Ett anständigt liv (1979) visar vad 70-talet var för mig: ett samhälle som fortfarande inte väckts ur sin slummer. I sann socialdemokratisk anda fick knarkarna Kenta och Stoffe ge sin berättelse, och togs till allas hjärtan. Kenta blev till och med popstjärna när han deltog i schlagerfestivalen med låten Just idag.

På 80-talet väcktes vi. En av de bästa filmerna då tycker jag själv var Suzanne Ostens Bröderna Mozart (1986). Jag vet inte hur många gånger jag såg den, och jag var hemligt förälskad i Philip Zandén som spillevinken Amadeus – som på sätt och vis var lika galen som samtiden var då, med finansvalpar och ett rejält inträde i en mer kapitalistisk värld. Det tog en ände med förskräckelse, både för Amadeus och Sverige. När Olof Palme sett filmen valde han att promenera hem, och alla vet hur den svenska historien fick en ny vändning.

Långt in på 90-talet levde Sverige fortfarande i chock efter Palmes död, och inte blev det bättre av att Lasermannen härjade och Ny Demokrati gjorde intåg i svenska riksdagen. Sverige blev på något sätt reaktionärt och ängsligt. Det var kanske därför det blev så förlösande när Lukas Moodysson debuterade med Fucking Åmål (1998). Den lät ungdomarna komma till tals – och vilka ungdomar! Vi fick inte bara se två unga tjejer i huvudrollen. De fick inte bara vara riktiga människor, de fick också vara lesbiska. Det visar ändå något om utvecklingen i samhället.

Under 2000-talet har sedan jämställdhetsfrågan blivit hetare och hetare. Man skulle kunna tro att samhället redan var jämställt, men filmerna talar sitt tydliga språk. Lisa Aschans Apflickorna (2011) är ett exempel. Även i den filmen är det – 2011! – banbrytande att det är två tjejer som spelar huvudrollerna och att de i filmen får ha en lika knepig relation som riktiga relationer är. Att det ska vara banbrytande är egentligen en skandal, men jag väljer hellre att se det så ändå. Vi börjar få ett mer jämställt samhälle.

Anna Serner

Foto: Per Myrehed

Filmer som nämns i detta inlägg:
Belleville Baby, Mia Engberg, 2013 (Svensk Filmdatabas)
Ett anständigt liv, Stefan Jarl, 1979 (Svensk Filmdatabas)
Bröderna Mozart, Suzanne Osten, 1986 (Svensk Filmdatabas)
Fucking Åmål, Lukas Moodysson, 1998 (Svensk Filmdatabas)
Apflickorna, Lisa Aschan, 20011 (Svensk Filmdatabas)

Trailer Belleville Baby: 

Trailer Fucking Åmål: 

Trailer Apflickorna: 


Läs mer av Anna Serner:
annasernersfi.wordpress.com

Anna Serner på Twitter:
@AnnaSerner

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







7 − = 6