AnnikaBorgLarge

Med anledning av allhelgonaveckan har vi bett ett antal människor att skriva om film på temat “Döden”. En av dem är Annika Borg, teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan. Här skriver hon om Ellen Ripley, Frälsaren.

Det är få filmer som satt ett sådant avtryck i mitt liv som filmerna i Alien-serien. Min pappa brukade säga att Sigourney Weavers gestaltning av Ellen Ripley har haft större inverkan på min feministiska utveckling än mina många genusteoretiska böcker. Det handlar inte bara om skickligt gjord skräck och spännande science fiction, de här filmerna bearbetar också existentiella frågor om död, kamp, kön, omsorg och moraliska val.

I Aliens – Återkomsten (James Cameron, 1986), den andra filmen i serien, har man fört in ett barn i handlingen – flickan Newt, som blivit ensam kvar i den koloni som drabbats av rymdmonstren. Ripleys svettiga och vapenförsedda gestalt utrustas i Aliens – Återkomsten även med egenskaper som empati och omsorg. Glimtar av detta finns redan i Alien (Ridley Scott, 1979), där hon riskerar livet genom att återvända in i moderskeppet för att leta efter katten Jones strax innan skeppet sprängs.

Ur feministisk synvinkel skulle man självklart kunna problematisera att en kvinnlig actionhjälte ofta behöver blinka lite till de moderliga idealen för att vara trovärdig, men man behöver inte göra den tolkningen. Jag skulle istället vilja lyfta in Ripley i en kristen, teologisk tolkningsram. En ram som innehåller de kristna grundtankarna om att död vänds till liv, och att den Frälsare som nedstiger till dödsriket uppstår igen och övervinner döden.

I filmens slutstrid, när tiden håller på att rinna ut och kolonins kärnreaktor är på väg att sprängas, måste Ripley nedstiga till urmonstrets håla i underjorden. Newt hålls fånge där, i väntan på sitt öde. Det är där nere i den kosmiska underjorden som monstret – den onda modern – föder fram monster efter monster som hotar att utplåna mänskligheten. Det är där nere som det nya människolivet eller framtiden finns, Newt, det barn som behöver räddas.

Ripley hänger på sig vapen och tejpar fast ammunition, kliver in i hissen och nedstiger till det dödsrike varifrån all ondska emanerar. Allt är nästan för sent. Larmen tjuter och blinkar, explosionerna följer på varandra och världen rasar bokstavligt talat runt Ripley.

Väl nere i gångar och grottor, fysiskt påtagliga som innanmätet i en kropp, blir luften allt hetare. Newt är redan invävd i en kokong av hinnor. Det är när hoppet nästan är helt ute som Ripley finner henne och kan dra loss henne från dödens kvävande kladdighet.

Med barnet på höften upptäcker Ripley så sin fiende i hela hennes enorma gestalt, och hur hon föder fram ägg efter ägg med ondskefulla varelser. Allt i filmen tystnar sekunderna innan Ripley tar eldkastaren och förintar den onda modern och hennes avkomma. Det är mödrarnas kamp, civilisationernas kamp – eller en Kristusgestalt nedstigen till dödsriket. En Kristusgestalt som räddar mänskligheten och för människobarnet upp genom mörkret, bort från det som hotar och ut i friheten.

Annika Borg

Foto: Micke Lundström

Filmer som nämns i detta inlägg:
Alien, Ridley Scott, 1979 (IMDb) 
Aliens – Återkomsten, James Cameron, 1986 (IMDb)
Trailer Alien:

Trailer Aliens- Återkomsten: 

Mer av Annika Borg:
www.annikaborg.se

Annika Borg på Twitter: 
@AnnikaBorg1

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







9 − 3 =