Annika_LargeI dag skriver Annika Brar, psykiater och författare till boken Från busfrö till brottsling, om det sociala arvet, genetiska arv och den svenska dokumentären Han tror han är bäst.

Bröderna Aldo och Carmine Ingrosso har varit osams sedan de var små. Hat och våld har präglat relationen. De har alltid konkurrerat – om kärlek, bekräftelse, att vara bäst. Efter moderns död för 13 år sedan hamnade de i slagsmål inne på begravningsbyrån. Carmine var nära att döda Aldo men deras far gick emellan. Sedan dess har de inte talat med varandra.

Skådespelaren och regissören Maria Kuhlberg lider av sina morbröders kamp. Det finns ett mönster av konflikter, missbruk och våld som upprepas i släkten. Maria vill sätta stopp, vill förstå varför det blivit så här och att Aldo och Carmine ska bli sams. Hennes flerfaldigt prisbelönta dokumentärfilm Han tror han är bäst  (2011) är en personlig film om hennes och hennes mammas längtan efter försoning och fred i familjen. Det är också en skildring av det sociala arvet, hur beteenden och mönster ärvs och förs vidare. Men det är också, mindre explicit, en film om det genetiska arvets betydelse.

Sökandet efter en förklaring börjar i det fattiga Syditalien. Aldos och Carmines pappa skickades som åttaåring till uppfostringsanstalt på Sicilien för att han var så busig. Han fick stanna i fyra år, och kanske gjorde det att resten av hans liv blev en ständig jakt på bekräftelse. Pappan beskrivs som glad och social, men också egoistisk, impulsiv och våldsam. Han lämnade den nyfödda Aldo, storebror Carmine och deras mor 1947 för att arbeta i Sverige. Mamman hade svårt att ta hand om sina barn. Hon var psykiskt instabil och oförutsägbar, brydde sig ibland inte om barnen och hade svårt för närhet. Hon var troligen deprimerad i perioder och gjorde flera självmordsförsök.

Några år senare reste hon med sina söner och en liten dotter till Sverige för att förenas med sin make, men familjen splittrades direkt. Barnen placerades på barnhem, utan att kunna förstå ett ord av språket eller vad som skulle hända. Efter ett år kom de yngsta barnen till var sitt fosterhem på landet och fick en lugn och trygg tillvaro under några år. Carmine däremot flyttades runt mellan olika barnhem. Först fem år senare fick familjen en större lägenhet, och barnen flyttades hem mot sin vilja – till en mor de förlorat kontakten med, en far de aldrig levt med och ett par nya syskon. Hemmet var kaotiskt. Flera av pappans vänner var inneboende, det var ständiga fester och slagsmål. Barnen och deras mor fick ofta stryk.

Flera av barnen var vilda och busiga, särskilt Aldo. Han kunde inte anpassa sig i skolan men hade ändå fungerat bra i den välordnade fosterfamiljen. Nu spårade han snabbt ur och började röka, skolka, snatta och dra runt i gäng. Livet som följde präglades av missbruk, kriminalitet och rastlösa uppbrott. Aldo har haft en mängd arbeten och fått sju barn med fyra kvinnor. Samtidigt har han missbrukat och handlat med droger, och suttit sammanlagt ett 30-tal år i fängelse.

Också Carmine fick en stökig ungdomstid. Han ansågs svårstyrd och bråkig och skickades mellan föräldrahemmet och olika institutioner. Men som 18-åring gifte han sig och tillvaron blev lugnare. Carmine har ägnat sitt vuxna liv åt att arbeta och försörja sin familj. Men, han har inte kunnat låta bli att slå sina närmaste då han känt sig provocerad. ”Det bara kommer”.

Han tror han är bäst skildrar alltså 60 års krockar och kamp mellan två oroliga själar som haft en eländig uppväxt. Den är en viktig del av förklaringen, och en nyckel till förståelse och försoning. Vändpunkten kommer när Carmine förstår att hans bild av historien kanske inte stämmer till fullo. Och – framför allt – då Aldo inser att han svikit sina närmaste precis som sin far.

Samtidigt som filmen spelades in skrev jag en bok tillsammans med Aldo. Från busfrö till brottsling handlar om ADHD och kriminalitet, och utgår från ett framgångsrikt forskningsprojekt på Norrtäljeanstalten där långtidsdömda män erbjöds utredning och behandling av ADHD. Studiedeltagarna kunde nu fullfölja de psykosociala behandlingsprogrammen och många fler än tidigare slussades ut till ett skötsamt liv.

Aldo var en av deltagarna i studien. Under inspelningen av filmen, vid 63 års ålder, fick han diagnoserna ADHD, Aspergers syndrom och tvångssyndrom, och fick medicin mot ADHD. I filmen skymtar detta faktum förbi, man anar ändå att det har betydelse för Aldos nya insikter. Han kan för första gången stanna upp och reflektera över sitt eget och andras beteende, och han har fått ännu en förklaring till att hans liv varit så stökigt.

I Busfrö-boken beskriver Aldo samma uppväxt som vi ser i filmen, fast med ännu ett perspektiv. De psykosociala missförhållandena är självklart betydande. Fattigdom, analfabetism, invandrarproblematik, familjevåld och trasiga relationer. Det sociala arvet förs vidare. Men det verkar också finnas ett genetiskt arv i familjen som bidragit till alla dessa problem. Aldo tror att flera personer i familjen har olika neuropsykiatriska diagnoser. Det gör det lättare för honom att förlåta och försonas.

Vi vet genom forskningen att ADHD till stor del är ärftligt. Rastlöshet, impulsivitet och en ökad risk för missbruk och våld är en del av problematiken, ofta blir följden att man har svårigheter med skola, jobb, försörjning och relationer. Vardagen blir lätt kaotisk. Samtidigt kan man ofta med ADHD vara kreativ, innovativ och framgångsrik. Mycket av detta känner vi igen i familjen Ingrosso.

Vad tillför då det neuropsykiatriska perspektivet på filmen och de familjemönster som skildras? Och finns det någon motsättning mellan det och filmens centrala budskap – det sociala arvets betydelse? Den gamla kampen mellan biologi, psykologi och sociologi – är den egentligen relevant?

Enligt nästan all forskning behövs många olika vetenskapliga synsätt för att förstå, förebygga och minska problem såsom konflikter, våld, missbruk och brott. Våra personligheter, relationer, egenheter och levnadsöden – liksom eventuella symtom och diagnoser – skapas av arv och miljö. Våra gener har stor betydelse, men också den biologiska, psykologiska, sociala och kulturella miljön som omger oss – från embryostadiet tills vi är pensionärer som Aldo och Carmine. För att kunna förstå, hjälpa och hitta nya vägar kan vi behöva se saker från olika håll. Fler pusselbitar gör att vi kommer närmare helhetsbilden. Det är det som händer i Han tror han är bäst. Även om vi inte ser alla pusselbitar lika tydligt, även om det förstås finns fler som bara Aldo, Carmine och deras familj känner till.

Maria Kuhlberg har skapat en vacker och djupt berörande film om konflikt och försoning med ett tydligt socialt perspektiv. Jag har skrivit en bok om ADHD där den neuropsykiatriska problematiken hos en av filmens huvudpersoner är central. Tillsammans har vi besökt Kriminalvården och talat med intagna om filmen och boken. Det finns ingen motsättning; tvärtom kompletterar våra olika synsätt varandra perfekt. Det är fantastiskt, och egentligen alldeles självklart.

Annika Brar

Foto: Anki Almqvist

Filmer som nämns i inlägget:

Han tror han är bäst, Maria Kuhlberg, 2011 (Svensk Filmdatabas)

Trailer

Han tror han är bäst:

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







9 + = 18