Aron Lund_Large

I dag skriver Aron Lund – författaren bakom nyligen utgivna Syrien brinner, en bok om Syriens inbördeskrig och Islamiska statens framväxt – om IS och den franska filmen Gudar och människor.

Sedan 1938 ligger det katolska klostret Notre-Dame de l’Atlas i byn Tibhérine, högt uppe i Atlasbergen. Det är ett vackert område, som hela norra Algeriet, med skuggiga raviner mellan böljande skogklädda sluttningar. Men det är också ett område med en fruktansvärd historia, som hela norra Algeriet.

Natten den 26 mars 1996 angreps Notre-Dame de l’Atlas av ett tjugotal beväpnade män som förde bort sju munkar. Djamel Zitouni, ledare för den islamistiska gruppen Groupe islamique armé (GIA), tog på sig ansvaret för kidnappningen. Efter ytterligare några veckor följde ännu ett meddelande: de kristna hade avrättats som straff för Frankrikes förbrytelser. Deras avhuggna huvuden hittades den 30 maj.

Den franska filmen Gudar och människor (Xavier Beauvois, 2010) skildrar livet i Notre-Dame de l’Atlas strax före dådet, när striderna mellan GIA och algeriska armén kommer allt närmare Tibhérine. Munkarna slits mellan sina pliktkänslor – mot Gud, mot varandra och mot de fattiga bybor som behöver dem – och den egna dödsskräcken. Nyckelscenerna utspelar sig kring ett enkelt bord i klostret, där dessa ensamma män först talar om, sedan grälar över och slutligen finner sig i sitt öde. Martyrskapet. Sedan återstår bara att vänta. Själva kidnappningen utspelar sig i slutminuterna, morden visas aldrig. Det är ett för blodigt, för grumligt, efterspel för att rymmas i denna vackert berättade historia om tillit, tvivel och tro.

Två decennier senare går tankarna förstås till den så kallade Islamiska staten, IS, som på samma vis har satt i system att skära halsen av sin gisslan. Brotten utförs i religionens namn, till hundratals miljoner muslimers fasa – men till det lilla fåtalet fanatikers gillande. Parallellerna till Algeriet är uppenbara också för de värst drabbade, och rivaliserande grupper i Syrien och Irak har länge fördömt IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi som ”våra dagars Zitouni”.

Jämförelsen är inte dålig. GIA bildades ursprungligen som en del av ett bredare folkligt uppror mot den algeriska militären, som stoppat landets första fria val år 1992. Men för varje år av krig utökades listan över vilka algerier som GIA ansåg vara kollaboratörer och murtaddin, avfällingar från tron. Under nittiotalets senare halva hade GIA fjärmat sig helt från det folk gruppen sagt sig vilja försvara. Några år efter Tibhérinemassakern började man urskillningslöst angripa civila som anklagades för att ha svikit islam genom att inte gå med i GIA. Hundratals människor fick halsen avskuren i byar som Bentalha och Raïs under hösten 1997 och Sidi-Hamed år 1998.

Det var denna besinningslösa extremism som till slut fick de övriga algeriska rebellrörelserna att sluta fred med regeringen och gjorde slut på upproret. GIA reducerades så småningom till en vansinnig sekt, vars sista överlevande medlemmar försvann någonstans högt uppe i de algeriska bergen.

Morden i Tibhérine var med andra ord bara en ingress till det blodbad som väntade, men i Frankrike och Algeriet har händelsen blivit föremål för bitter debatt. Avhoppade algeriska officerare har insisterat på att det var den egna säkerhetstjänsten som iscensatte de algeriska massakrerna, inklusive den på munkarna i Notre-Dame de l’Atlas. Andra menar att det kan ha rört sig om ett misslyckat fritagningsförsök som armén försökte dölja genom att kasta skulden på GIA. Åter andra, och inte bara den algeriska regeringen, rasar däremot mot vad de ser som konspirationsteoretikers försök att rentvå GIA.

Gudar och människor lämnar inga ledtrådar om förövarnas identitet. De syns bära afghanskinspirerade kläder, precis som GIA:s medlemmar, och tvingar munkarna att läsa upp ett uttalande från Djamel Zitouni. Men redan tidigare i filmen har munkarna varnats för att de kan falla offer för ”manipulationer” om de inte ger sig av, och en av Tibhérines bybor har ställt den fråga som fortfarande ekar genom Algeriets politik: qui tue qui, vem dödar vem?

Det enda säkra är att dödandet ägde rum. Över 200 000 människor omkom under det algeriska inbördeskriget 1992-2000, det katastrofala resultatet av årtionden av militärt förtryck och vanstyre i Algeriet. Förhistorien till det våld som tecknas i Gudar och människor sträcker sig över trettio år av armédiktatur och vidare tillbaka till det brutala franska kolonialstyret 1830-1962.

Och även på det viset påminner Algeriet om Irak och Syrien. Alla var de bräckliga koloniala skapelser vars civilsamhällen krossats under sekulära förtryckarregimer. Det fanns ingen organiserad opposition som kunde fånga upp förändringstörsten när tyranniet väl vacklade, bara sprickor och sår i samhället, redo att slitas upp. Och när inbördeskriget i Syrien en dag smälte samman med det i Irak spred sig IS också dit, och drev ännu djupare in i sina makabra fantasier, för att till sist blomma ut som den mardrömslika våldskult vi ser idag – ett GIA för 2000-talet.

Aron Lund

Foto: Lars Björkholm

Filmer som nämns i inlägget:
Gudar och människor, Xavier Beauvois, 2010 (IMDb)

Trailer:

Gudar och människor

Aron Lund på Twitter:
@aron_ld

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 − 3 =