Astrid Menasanch TobiesonI slutet av december uppmanade regissören, dramatikern och Stå!Gerillan-medlemmen Astrid Menasanch Tobieson den svenska journalistkåren och svenska politiker att rikta mer uppmärksamhet mot vad som håller på att hända med demokratin i Spanien. Här kopplar hon hoten mot demokratin till Cloud Atlas.

Nyårsafton bubblade, kokade, i Madrid. I de firande folksamlingarna stack det upp plakat mellan champagneglasen, som en tydlig protest mot att regeringen genom nya lagar försöker kväva det pågående motståndet. Som en signal på att motståndet inte vilar.

Första dagen på det nya året flög jag till Sverige, och knockades av influensan. Jag hamnade i min säng i Sverige, tänkte på Spanien, snöt upp flera toarullar och hittade en livskamrat: filmen Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy Wachowski och Lana Wachowski, 2012).

“I understand now, that boundaries between noise and sound are conventions. All boundaries are conventions, waiting to be transcended. One may transcend any convention if only one can first conceive of doing so.”

Det spanska regeringspartiet Partido Popular la i slutet av förra året ett lagförslag som inskränker yttrandefriheten på följande sätt: det bygger på att det kommer vara brottsligt att offentligt kritisera, inte lyda, visa respekt för, eller på annat sätt förolämpa nationen Spanien eller dess symboler, auktoriteter och/eller statsanställda. Politiker, statstjänstemän, poliser och säkerhetsvakter. Det kommer att anses olagligt att filma eller fota en polisman eller säkerhetsvakt i tjänst, och kommer att kunna leda till dryga böter. I samtliga fall kommer polisens eller säkerhetsvaktens upplevelse att stå som absolut sanning och räcka för att bötesbelägga en medborgare, vilket kommer att ske utan någon domstolsprocess. Bötessummorna för dessa brott ligger på upp till 600 000 euro. Lagförslaget har namngetts som “skydd för medborgarsäkerheten”, men på gatan kallas lagen för “munkaveln”.

I Cloud Atlas säger karaktären Luisa Rey “You have to do whatever you can´t not do”. Och mina vänner tejpar för sina munnar på demonstrationerna för att synliggöra det som sker.

Tänk om Spanien varit ensam om den här utvecklingen, tänk om fascismen inte fanns överallt. Jag har funderat på varför medier i Sverige varit så sena med att rapportera om det totalitära samhällsbygge som pågår i södra Europa, varför den nyheten valts att inte skrivas ut. Det sägs ju finnas en gemenskapspolitik inom Europa, så en kan ju fundera på vad den gemenskapspolitiken – med sina ogenomträngliga gränser, räddningspaket och tystnad – egentligen försvarar?

Jag tänker på gränser.

Samhällen som hävdar nationalstaters suveränitet är såklart rädda för rörelse. Samhällen som skyddar den statiska nationen/nationalismen/nationsgränsen på bekostnad av människor är såklart rädda för röster som bär på rörelse. Och samhällen som gör anspråk på att sitta på den absoluta sanningen är såklart rädda för människor. Människor bär på historier, ord, händelser.

I Cloud Atlas säger Sonmi-451 “The nature of our immortal lives is in the consequences of our words and deeds, that go on and are pushing themselves throughout all time. Our lives are not our own, from womb to tomb, we are bound to others, past and present, and by each crime and every kindness, we birth our future.”

Vi måste göra det vi inte kan låta bli att göra. En handling. Ett ord. En människa som knuffar på en annan människa. Vars handling. Ord. Knuffar på en tredje. Vars handling. Ord. Knuffar på en fjärde. Svårare än så är det inte. Det är rörelse.

Astrid Menasanch Tobieson

Foto: Matilda Landsberg

Filmer som nämns i inlägget:

Cloud Atlas, Tom Tykwer, Andy Wachowski och Lana Wachowski, 2012 (IMDb)

Trailer Cloud Atlas:

Mer av Astrid Menasanch Tobieson:
http://astridinbetween.blogspot.se/

Astrid Menasanch Tobieson på Twitter:
@AstridMenasanch

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







× 1 = 7