Björn Fries

Polisen larmar om att tillgången på heroin har ökat i Stockholm, att priserna dumpas och att missbrukarna blivit yngre och dödsfallen många fler. I USA pratas det om en heroinepidemi. Björn Fries, som tidigare varit regeringens narkotikapolitiske samordnare, skriver om hur missbruk skildras i media och på film – och om de drogrelaterade dödsfall som inte får lika stor uppmärksamhet som Philip Seymour Hoffmans.

När Philip Seymour Hoffman dog i en överdos av heroin i februari skrev jag en artikel i Expressen. Förutom att vi kan konstatera att heroinmissbruket ökat med 79 procent i Amerika mellan 2007 och 2012, är det också så att bruket av heroin sprider ut sig även bland väletablerade och i välmående medelklassamhällen. Min uppmaning i artikeln var att vi borde utveckla våra sociala och rehabiliterande insatser i Sverige så att de omfattar alla.

Missbruks- och narkotikafrågan har lågstatus och är knappt synlig i den politiska debatten i vårt land, trots att det är drygt 900 000 av befolkningen som har ett riskbruk av beroendeframkallande preparat i form av alkohol och narkotika. Missbruket bedöms kosta oss cirka 150 miljarder kronor årligen. Det motsvarar nästan fyra försvarsbudgetar, och drabbar var tionde medborgare i landet. De flesta av dem är inte utslagna missbrukare utan är socialt ännu etablerade människor med jobb, bostad och familj. Det är ett av våra största folkhälsoproblem, och vi blir nästan alla berörda på ett eller annat sätt.

De få gånger som frågan uppmärksammas av media är det ofta kopplat till att kända personer faller igenom. De blir tagna av polisen, eller avlider under uppmärksammande omständigheter. Det beskrivs ofta i dramatiska uppslag och narkotikabruket beskrivs som något som tillhör den kändistäta världen. År 2012 avled 420 personer av narkotikamissbruk i Sverige – vilket är hundra personer fler än dem som dog i trafiken. Det dör drygt en människa varje dag av det som drabbade Philip Seymour Hoffman, nästan inga av dem får ens en notis i tidningen och de föranleder sällan särskilda debattprogram i TV.

Inom filmvärlden är det däremot inte ovanligt med missbruk som bärande tema, inte minst skildringar av de illegala drogerna. Många av filmerna speglar problematiken på ett mera realistiskt och naket sätt än vad “vanlig” media gör. De visar ofta på fattigdom, social utsatthet och beroendesjukdomens helvete. När det kommer till filmer med missbruket som tema kan jag rekommendera Requiem for a Dream (Darren Aronofsky, 2000), Farväl Las Vegas (Mike Figgis, 1995), Trainspotting (Danny Boyle, 1996) och den svenska I skuggan av värmen (Beata Gårdeler, 2009), som bygger på Lotta Thells självbiografiska roman.

Men om vi då tittar på de kända personerna som väcker intresset och ger rubriker om missbruket. Varför gör de så och hur kan människor som nått erkännande, berömmelse, bekräftelse och rikedom supa och/eller knarka bort sina liv?

För att förstå det så måste vi titta på de faktorer som påverkar om vi ska hamna i missbruk eller ej. Enkelt uttryckt kan vi dela in dem i tre olika faktorer som var för sig eller tillsammans kan leda till missbruk:

1. Din sociala bakgrund är viktig. Finns det missbruk, psykisk ohälsa, en utsatt ekonomisk situation eller kriminalitet omkring dig hamnar du själv mycket lättare i liknande problem. Inte alla, men den typen av bakgrund är klart överrepresenterad bland dem som blir “tunga” missbrukare. Det är fortfarande en klassfråga till stor del, men det förekommer också i de fina salongerna.

2. Det samhälle som du växer upp i är av avgörande betydelse för hur det går för dig. Finns du i ett gott och tryggt samhälle med låg kriminalitet och liten tillgång till droger, möjlighet till jobb, bra skolor och bostäder och fina fritidsmöjligheter med trygga vuxna, så har du goda chanser att klara dig bra.

3. Din egen personlighet är också en risk eller skyddsfaktor. Det är här jag tror att många i den långa raden av “kändisar” kan kännas igen. Vi människor är lika olika på insidan som på utsidan, vi har olika genetiska förutsättningar att hamna i missbruk. Våra belöningssystem i hjärnan är olika sårbara och känsliga för droger och beroendeframkallande preparat.

Alla känner någon som dricker för mycket och för ofta. Tidigare har vi utgått från att det handlar om personlig svaghet och en usel moral. I dag vet vi att det handlar om en genetisk utsatthet som snabbare leder till beroende och missbruk. Våra belöningssystem är gjorda för normala belöningar, som till exempel mat, sex och motion (vilka också kan missbrukas). Det systemet slås sönder av potenta preparat som exempelvis heroin. Människor med större sårbarhet är ofta kreativa, skapande och konstnärliga, och det kan vara en av förklaringarna till att så många kulturarbetare och kreatörer hamnar i svårt skadligt och till och med dödligt missbruk.

Politiken kring missbruk och dess konsekvenser måste vara heltäckande. Det finns ingen enskild åtgärd som är lösningen, och enskilda kampanjer mot enstaka preparat leder ingenstans. Vi måste skapa effektivt förebyggande insatser och verkningsfull vård, behandling och skademinskning. Det får vi inte genom moralism och ideologi – utan genom kunskap och samordning av insatserna.

Björn Fries

Foto: Privat

Filmer som nämns i inlägget:
Requiem for a Dream, Darren Aronofsky, 2000 (IMDb)
Farväl Las Vegas, Mike Figgis, 1995 (IMDb)
Trainspotting, Danny Boyle, 1996 (IMDb)
I skuggan av värmen, Beata Gårdeler, 2009 (Svensk Filmdatabas)

Trailrar:

Requiem for a Dream

Farväl Las Vegas

Trainspotting

I skuggan av värmen

Björn Fries på Twitter:
@bjornfries

Läs våra andra texter på temat “Droger”:
Christina Paulsrud 

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







7 × 9 =