Bodil Jonsson_3_foto_Hakan E Bengtsson

Hur skildras åldrande och äldre människor på film? I den nyligen utgivna boken Silver funderar författaren Bodil Jönsson kring tid och åldrande. Här skriver hon om filmer som motverkar främlingskapet mellan yngre och äldre generationer – och om det märkliga i att unga skådespelare så ofta får spela äldre, när gamla skådespelare så sällan får spela yngre än vad de är.

Säkert har det alltid varit så att barn, unga och medelålders har upplevt ett främlingskap gentemot gamla människor. De yngre kan ju inte gärna veta hur en årsrikedom påverkar en människa på insidan, mätt utifrån deras existerande föreställningar och förutsättningar framstår det seniora mest som negativt. Långsamheten, tröttheten, rynkigheten. Det är kanske svårt i en ungdomsfixerad kultur att bli genuint nyfiken på äldre runt omkring, eller på det egna kommande åldrandet. En förträngning är betydligt enklare, särskilt som en generationsblandning i vår kultur lyser med sin frånvaro.

Vi äldre har lättare att känna närhet till unga än vad de har till oss. Kvar i våra årsringar finns ju den egna 2-åringen, 12-åringen, 22-åringen. Visserligen kan jag inte fullt ut sätta mig in i hur det är att vara 15 år i dag, men jag vet massor om hur det var i slutet på 1950-talet. Det är konstigt att detta inte nyttiggörs när det kommer till rollgestaltningar inom teater och film. Det hör till vanligheterna att yngre spelar äldre – detta trots att unga inte har någon som helst egen erfarenhet av ålderdomen. Du ser nästan aldrig en gammal människa spela ung, även om hon alltså vet mer om ungdomen än vad de unga vet om ålderdomen. Det är som om det vore en förbjuden tanke, och det mentala hindret gör att man inte når fram till praktiken. Rynkor kan ju skylas lika väl som de kan appliceras, hår kan sättas dit lika väl som döljas, röster kan frekvensförändras uppåt såväl som nedåt.

Tveklöst spelar film, teater och böcker en stor roll för att motverka vardagens generationsfrämlingskap. Filmer med äldre i rollbesättningen är visserligen inte så många, men det finns en hel del manusförfattare, regissörer och skådespelare som har lyckats göra starkt engagerande äldreporträtt och fått spännande människor att träda fram – rentav så spännande att det är svårt att föreställa sig att ett ungt oskrivet blad skulle kunna vara lika engagerande.

Några exempel: I Den tatuerade änkan (Lars Molin, 1998) är det ju huvudpersonens alla årsringar, vad de gjort med henne och vad hon utifrån dem kan göra med sin omvärld som gör filmen oförglömlig. (Länk till hela filmen nedan.) Oförglömlig är också Arga män utan ben (Benoît Delépine och Gustave Kervern, 2004), och det går inte att föreställa sig den med två 20-åringar í huvudrollerna. De hade helt enkelt inte haft tillräckligt mycket att komma med vare sig i sina eviga grannträtor eller i sin så småningom förenande kamp mot den bittra fienden.

Även när man går från huvudpersoner till bipersoner är det lätt att hitta äldre som ger filmer en udd och ett djup som de annars skulle sakna. Krösa-Majas vidskeplighet behövs i Emil-filmerna, precis som Too-tickis kärvhet behövs i historierna om Mumindalen. Och En vandring i solen (Hans Dahlberg, 1978) hade inte alls nått samma höjd utan de tre badande äldre damerna. Många av Ingmar Bergmans filmer fick sina stämningar främst via äldre skådespelare.

Jag tänker också på hur enskilda skådespelares utveckling genom livet – exempelvis Sif Ruuds – kan tillföra filmen och därmed omvärlden en glädje över åldrandet. Tänk bara på magnifika Madam Flod i Hemsöborna (Bengt Lagerkvist, 1966). När Sif Ruud år 2000 tilldelades professors namn fick hon det också just för sina “karaktärsroller fyllda av medkänsla och kraft”.

Medkänsla och kraft väcker också Folkoperans aktuella uppsättning av Carmina Burana, detta körverk om livets förgänglighet i vilken 80-åriga kvinnor och deras livsöden växelverkar med kören och solister. Det går rakt in i publiken, oberoende av ålder. Skulle det kanske gå att överföra till film?

Så till en förhoppning: tänk om filmskapare också ville bidra till att lyfta fram den nya ålderdom som är på väg att bryta igenom. En 75-åring i min generation är som en 65-åring i min mammas, och en sådan förskjutning på 10 år inom loppet av en generation är i det närmaste obegriplig. Särskilt om man därtill lägger att vi blir gamla i en värld med helt andra förutsättningar än våra föräldrars, tekniskt, medicinskt och socialt. Det är som om vi vore ett nytt folkslag på jorden. Fantastiskt, men samtidigt lite vilset. Vi har blivit av med de gamla förebilder som fanns för hur det ”ska” vara att bli gammal, men vi har inte fått några nya. Det skulle göra stor skillnad om både vi själva och omvärlden fick se exempel på denna nya ålderdom på film.

Bodil Jönsson

Foto: Karin Jönsson

Filmer som nämns i inlägget:
Den tatuerade änkan (TV), Lars Molin, 1998 (Svensk Filmdatabas)
Arga män utan ben, Benoît Delépine och Gustave Kervern, 2004 (IMDb)
En vandring i solen, Hans Dahlberg, 1978 (Svensk Filmdatabas)
Hemsöborna (TV), Bengt Lagerkvist, 1966 (Svensk Filmdatabas)

Se hela den Den tatuerade änkan här.

Se hela Hemsöborna här.

Mer om och av Bodil Jönsson:
bodiljonsson.se

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







7 − 4 =