Carina Persson_Foto_Kaj SilanderDen 16 mars 2880 kan asteroiden 1950 DA slå ut allt mänskligt liv på jorden. I alla fall enligt en The Telegraph-artikel från i helgen. I dag skriver Carina Persson, astronom vid Chalmers och Onsala rymdobservatorium, om hur rymden, utomjordingar och de största hoten mot vår planet skildras på film. (Och, om det realistiska i orealistiska Armageddon.) 

Det är mycket som distraherar oss från att lyfta blicken uppåt, över vår vardag, och när vi gör det ser vi oftast bara det ljusblå skyddande täcket mellan oss och rymden. Då är det lätt att invaggas i en falsk känsla av att vi här på jorden är avskärmade från resten av universum. Att allt som finns långt därute inte påverkar oss. Men om vi blickar upp när solen har gått ner kan den stjärnbeströdda himlen ge svindlande tankar och nya perspektiv. Människans inneboende längtan efter att få vara del av något större får många av oss att vilja utforska vårt universum.

Otaliga är de science fiction-filmer som bjudit in till resor i tid, rum och rymd. Som tonåring såg jag den första delen i Stjärnornas krig-sagan (George Lucas, 1977), och när Luke Skywalker tittade upp på stjärnhimlen och frustrerat längtade bort från sin vardag kände jag på samma sätt. Äntligen en film som uttryckte all min längtan och förundran. Rymden är vårt hem och här finns svaret på alla våra stora frågor. När jag senare såg Jodie Fosters Dr Arroway leta efter signaler från andra civilisationer i Kontakt (Robert Zemeckis, 1997) förstärktes min förundran. Båda Dr Arroways föräldrar är döda, och hennes ensamhet och nyfikenhet driver henne till ett outtröttligt sökande efter liv i universum och vårt ursprung. Och oavsett om de här filmerna är realistiska eller ej är frågorna desto viktigare. Vem vill inte förstå varför vi finns till och varför vi gör det just här på jorden? Veta varifrån grundämnena som allt är uppbyggt av kommer? Om det finns andra som också undrar om de är ensamma i universum? Som kanske just nu blickar mot jorden från sin hemplanet? Veta vilka faror som hotar mänsklighetens överlevnad?

Tack vare den explosionsartade utvecklingen av ny teknik, datorer och teleskop – markbaserade såväl som rymdbaserade – har forskningen tagit enorma kliv framåt det senaste århundradet. Idag vet vi att väte och helium bildades kort efter Big Bang för 14 miljarder år sedan, och att alla andra grundämnen bildades långt senare av rymdens alla stjärnor i olika fusionsprocesser. Dessa grundämnen har senare blivit införlivade i nya stjärnor och planetsystem som bildats när iskalla gasklumpar kollapsat under sin egen tyngd. Atomerna i våra egna kroppar – till exempel kol, syre, kväve – har alltså blivit ”smidda” inuti stjärnor för mer än 5 miljarder år sedan, innan vårt solsystem bildades. Vi är sannerligen stjärnstoff!

I vår hemgalax Vintergatan finns det flera hundra miljarder stjärnor och en stor andel har planetsystem. I vårt synliga universum finns dessutom flera hundra miljarder andra galaxer. Med detta i åtanke verkar det osannolikt att det bara finns liv på jorden. Dr Arroway summerar: ”The universe is a pretty big place. It’s bigger than anything anyone has ever dreamed of before. So if it’s just us… seems like an awful waste of space. Right?” Jag kan bara hålla med. Men då infinner sig knäckfrågan – var är de andra? Och varför har vi inte redan fått kontakt? Det skulle kunna finnas civilisationer som är flera miljarder år före oss i sin utveckling, och det finns forskning som håller för troligt att när en civilisation väl blir riktigt avancerad tar det inte många miljoner år innan hela galaxen är koloniserad. Är vi kanske ensamma i Vintergatan ändå? Eller kan det vara de enorma avstånden, det stora antalet solsystem och det faktum att varje civilisation troligtvis har en begränsad livslängd som ställer till problem i vårt sökande?

I vår iver att leta efter signaler från andra civilisationer får vi dock inte glömma att ställa oss frågan om vi verkligen vill få kontakt. Det kan mycket väl vara så att en sådan superintelligent civilisation är extremt aggressiv. Lilla söta E.T. kan mycket väl ge en helt felaktig bild. Kanske skulle deras beteende mer likna de aggressiva utomjordingarna som vill utplåna mänskligheten och ta över jorden i Independence Day (Roland Emmerich, 1996). Hur det än ser ut med den saken finns det andra och troligtvis mer reella hot mot mänskligheten. Asteroidnedslaget i Ryssland 2013 var en skarp påminnelse om vår utsatthet.

Filmerna Deep Impact (Mimi Leder, 1998) och Armageddon (Michael Bay, 1998) skildrar mänsklighetens förmodligen allra största hot om man bortser från det hot vi själva utgör: ett nedslag av en stor asteroid eller komet. Forskning pågår om hur ett sådant hot kan avvärjas, men alla alternativ bygger på att man upptäcker hotet i mycket god tid. Om en sådan asteroid skulle upptäckas endast dagar före nedslag, som i Armageddon, är det godnatt för mänskligheten. Åratal av förberedelser behövs. För att asteroidens bana ska kunna ändras tillräckligt för att undvika kollision behöver man dessutom nå den på ett betydligt större avstånd från jorden än vad de gör i filmen. Lösningen på problemet i Armageddon må vara helt orealistisk, men det hindrar inte att själva hotbilden i filmen är realistisk – och att det är i hela mänsklighetens intresse att satsa på forskning kring den. Avsökningar av himlen sker också kontinuerligt, med målet att hitta alla objekt som utgör ett hot.

I mitt arbete som forskare möter jag den vackra rymden varje dag, men min egen längtan ut i universum har gradvis ersatts av en allt större tacksamhet över den jord som gjort vår existens möjlig. I dokudramat Apollo 13 (Ron Howard, 1995) längtar astronauten Jim Lovell till månen, men under den så småningom avbrutna månfärden 1970 ser han den blå jorden utifrån och inser att inget kan vara vackrare än vår planet. Trots att vårt ursprung finns i rymden så är jorden vårt hem, och genom jämförelser mellan vår planet och andra har vi kommit till insikt om hur lätt det är att förstöra vår atmosfär, vårt klimat och i förlängningen livet på jorden. Vårt hem behöver vård.

Kontakt behandlar inte bara sökandet efter liv i universum, utan också frågan om huruvida religion och vetenskap är varandras motsättningar eller ej. Min egen uppfattning liknar Dr Arroways: ”So what’s more likely? That an all-powerful, mysterious god created the universe, and decided not to give any proof of his existence? Or, that he simply doesn’t exist at all, and that we created him, so that we wouldn’t have to feel so small and alone?”.

För mig betyder inte detta att vi behöver känna oss små och obetydliga i universum. Tvärtom. Vi är alla värdefulla och en del av universums storslagna skönhet och oändlighet. Som Dr Arroway säger: ”… we belong to something that is greater than ourselves, that we are not – that none of us – are alone!”.

Carina Persson

Foto: Kaj Silander

Filmer som nämns i inlägget:
Stjärnornas krig, George Lucas, 1977 (IMDb)
Kontakt, Robert Zemeckis, 1997 (IMDb)
E.T. the Extra-Terrestrial, Steven Spielberg, 1982 (IMDb)
Independence Day, Roland Emmerich, 1996 (IMDb)
Deep Impact, Mimi Leder, 1998 (IMDb)
Armageddon, Michael Bay, 1998 (IMDb)
Apollo 13, Ron Howard, 1995 (IMDb)

Trailrar:

Stjärnornas krig

Kontakt

E.T. the Extra-Terrestrial

Independence Day

Deep Impact

Armageddon

Apollo 13

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







+ 6 = 15