Cecilia Garme

I dag är det 50 år sedan John F. Kennedy sköts till döds på öppen gata i Dallas, Texas. Vi bad Cecilia Garme – statsvetare, politisk journalist och moderator – att skriva om film på temat “JFK”. Resultatet blev en text om spökerier, konspirationsteorier och en prins på fall.

I efterhand kan nästan allt som Marilyn Monroe gjorde ses som rebusar till Kennedyeran och dess sorgliga slut. Det flimriga, svartvita filmklippet när hon sjunger Happy Birthday, Mr President för JFK, mindre än tre månader före sin egen död och arton månader före hans, är nog det bästa spökeri som någonsin har fångats på film. Särskilt som Peter Lawford introducerar henne som ”The late Marilyn Monroe”. Han syftar på att hon är försenad, men uttrycket betyder också “den bortgångna”.

För visst var hon JFK’s älskarinna? Eller åtminstone hans brors? Och visst var det maffian som vilja dölja detta? Ryktena har aldrig slutat snurra. Det blir så, när man förlorar ett framtidshopp.

Teorin i JFK (1991), som Oliver Stone spelade in nästan 30 år efter händelserna, är att Kennedy mördades med FBI:s, CIA:s, maffians och vicepresidenten Lyndon B Johnsons goda minne för att Kennedys utrikespolitik hotade det militärindustriella komplexet i USA. Filmen nominerades till åtta Oscar och vann två. Själv minns jag mest Kevin Costners förvirrade ansiktsuttryck i rollen som den modige gräsrotsåklagaren Jim Garrison. Filmen innehåller nästintill neurotiska repetitioner av Abraham Zapruders amatörfilm av mordet i Dallas. Jackie och hennes rosa pillerburk, om och om igen.

Komikern Jerry Seinfeld skulle senare i sina ståuppor dra paralleller till paleontologernas självsäkra påstående om att man kan veta hur dinosaurierna dog ut. Seinfeld snärtade till: ”We don’t know how Kennedy died, and we have that on tape! Good luck with the brontosaurus!”

Om konspirationsteorierna nådde vägs ände i JFK så degraderas presidenten själv till en krumelur från den tjusiga östkusten i den senaste filmen om amerikanska presidenter, The Butler (Lee Daniels, 2013). Det är lite vemodigt. Då tittar jag hellre på Prinsen och balettflickan (Laurence Olivier, 1957), där Marilyn Monroe får en prins – spelad av dåtidens teaterfurste Laurence Olivier – på fall. Charmen och sexualiteten kryper in i sprickorna i maktens fasader och spränger dem. En rebus till Kennedyeran och dess slut, eller kanske en profetia?

Cecilia Garme

Foto: Christian Gustavsson


Filmer som nämns i detta inlägg:
JFK, Oliver Stone, 1991 (IMDb)
The Butler, Lee Daniels, 2013 (IMDb)
Prinsen och balettflickan/The Prince and the Showgirl, Laurence Olivier, 1957 (IMDb)

Trailers:

JFK

The Butler

Prinsen och balettflickan 

Mer om Cecilia Garme:
http://garmemedia.se/

Cecilia Garme på Twitter: 
@CeciliaGarme 

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







2 + 6 =