Cecilia Modig_foto_Mind_LargeCecilia Modig, ordförande i Mind (Föreningen psykisk hälsa), skriver om självmord bland unga på film – bland annat om Farväl Falkenberg och den omdebatterade dokumentären The Bridge.

Länge fanns en allmän uppfattning om att man inte skulle tala om självmord eftersom det skulle kunna leda till en ökning. Det varnande exemplet har alltid varit Goethes roman Den unge Werthers lidanden, som gav upphov till en rad självmord bland unga män när den kom. Man har talat om en ”Werther-effekt”.

När det kommer till film är det uppenbart att film kan ha en stark påverkan på den som tittar. Hur stark är en mycket mer komplicerad fråga. Det finns en pågående akademisk diskussion om i vilken mån spelfilm som innehåller självmord “smittar”. Sambanden är inte självklara. Debatten om hur våld på film påverkar har pågått länge, och en forskningsmässig slutsats är att ungefär 10 procent av det våld som utövas av redan våldsbenägna  personer har samband med  konsumtion av våldsskildringar. Det diskuteras att någonting liknande kan gälla självmord på film: för den som redan har självmordstankar kan en film som beskriver självmord som utväg bli utlösande. Men att sluta skildra verkligheten är knappast lösningen. Kultur kan aldrig bli en bruksanvisning till livet. Den är en del av det. Ett sätt att finna ord för det som pågår runt omkring oss och inuti oss, att föra samtal.

2006 kom dokumentären The Bridge, där Eric Steels team filmat samtliga självmord som ägde rum på Golden Gate-bron under ett år, med hjälp av kameror uppställda på avstånd.  Naknare och sannare än så kan självmordets tragik knappast skildras. Den vackra bron, dimman kring brofästet och surfarna i vattnet nedanför – och så plötsligt en människa som klättrar över broräcket och kastar sig ut. De filmade inte bara bron och de fallande kropparna, utan Steel talade också med en överlevande och de närstående som måste leva vidare med alla sina obesvarade frågor. Det är berättelser om hjälplöshet inför en närståendes depressioner och förtvivlan.

I en av de starkaste scenerna står en fotograf på bron och tar bilder av den vackra utsikten. Han ser i förgrunden en människa klättra över räcket och fortsätter att ta bilder. Så plötsligt inser han vad som håller på att hända. Han släpper sin kamera och tar tag i den unga kvinnan som han lyckas få över på rätt sida innan hon hoppar. För filmarna berättar han hur han först tänkte att han skulle få dramatiska bilder innan han insåg att han kunde förhindra det som hände. Även om filmteamet själva lyckades förhindra ett antal självmord väckte The Bridge förstås också en debatt om dokumentärfilmarens ansvar för att förändra den verklighet som dokumenteras. Filmen bidrog sannolikt även till att myndigheterna i San Francisco satte upp barriärer för att förhindra människor från att hoppa – och den har också starkt bidragit till att skapa insikter och kunskaper om självmord.

Listan över spelfilmer där någon tar sitt liv är lång. Men filmberättelser som ökar vår förståelse för bakgrunden och innebörden, är inte lika lång.  Där finns Lilja 4-ever (Lukas Moodysson, 2002) där Lilja inte finner någon annan utväg från det outhärdliga. Där finns de vilsna unga männen i Farväl Falkenberg (2006) som Jesper Ganslandt skildrar med så mycket kärlek att det är svårt att inte känna förtvivlan över att en av dem tar sitt liv nästan innan det har börjat.

Det är många som i något skede i livet haft självmordstankar. Föreställningen om självmordet som en hämnd på dem som gör en illa och ett sätt att äntligen bli synlig och uppmärksammad tillhör vanligheterna bland unga, nu liksom förr. Själv glömmer jag aldrig Tony Richardsons film Långdistanslöparen (1962), om en engelsk ungdomsvårdsskola där småbrottslingar från engelska fattigkvarter ska fostras till goda medborgare genom fysisk aktivitet och disciplin. Huvudpersonen Tom får snabbt privilegier på den skola han hatar, genom sin förmåga att springa fort. Vid en tävling mot en överklasskola sätter ungdomsvårdsskolans kollegium allt sitt hopp till honom. Han leder stort men tio meter före upploppet stannar han och låter alla springa om. Det är en raffinerad hämnd på de vilt hejande lärarna. I slutet av filmen berövas han alla sina privilegier och är tillbaka med de minst eftertraktade sysslorna och utan hopp om snabb frigivning. Var det värt det? Om detta kan man diskutera med unga människor i betygshetsens och framgångsmoralens tid.

Kanske är det tydliga och synliga förtrycket som Tom utsätts för mera möjligt att leva med, förhålla sig till och revoltera mot än den diffusa meningsförlusten och tomheten bland de unga männen i Falkenberg?

Förhoppningsvis finns det just nu unga filmare som vill, kan och får chansen att berätta om den uppgivenhet som för många unga är en verklighet – och på så sätt kan medverka till det öppna och nödvändiga samtalet om självmord.

Cecilia Modig

Foto: Mind

 

Filmer som nämns i inlägget:
The Bridge, Eric Steel, 2006 (IMDb)
Lilja 4-ever, Lukas Moodysson, 2002 (Svensk Filmdatabas)
Farväl Falkenberg, Jesper Ganslandt, 2006 (Svensk Filmdatabas)
Långdistanslöparen, Tony Richardson, 1962 (IMDb)


Trailrar:

The Bridge

Lilja 4-ever

Farväl Falkenberg

Långdistanslöparen

 

Här kan man läsa om Minds arbete:

https://mind.se

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







× 4 = 20