ClaesOroligheter och våldsamma protester i Bangkok. Claes Bratt, journalist och filmare som bott och arbetat i Thailand under långa perioder, skriver om en thailändsk film som manade till politiskt engagemang på 70-talet.

Intill mig på planet till Bangkok för några veckor sedan satt en man i 35-årsåldern. Han luktade trärök. Bonde, från Khon Kaen uppe i Thailands karga nordöst, på väg hem till byn efter tre månaders bärplockande i Finland. Tredje året i rad, han hade till och med fått betalt.

Han hette Chainarong och fick mig att tänka på Tongpan (Yuthana Mukdahsanit, 1977), en svartvit klassiker från Thailands korta andrum mellan två militärdiktaturer i mitten på 70-talet. Filmen handlar om en jordlös bonde, Tongpan, som bjuds med av en student på väg till ett seminarium om ett dammbygge och dess effekter, en akademisk träff. Bonden hade själv blivit offer för ett tidigare dammbygge, hans familj förlorade sin mark och drevs ut i ett liv som kringvandrande fattigbönder. De blev maktlösheten personifierade.  I flashbacks ser vi hur de försörjde sig på att vakta höns, han boxades ett tag, körde trampcykeltaxi, de slet, hon dog. Liv i trasor. När akademikerna sent omsider vänder sig till Tongpan för att få höra vad vanligt folk tycker, har han gått sin väg, är försvunnen.

Ställda mot episoderna från Tongpans liv i tröstlös slit och fattigdom visar de luftkonditionerade seminariescenerna på klyftan mellan akademiker, statstjänstemän och vanligt folk. Besluten kommer uppifrån, kriterierna är abstrakta, vanligt folk får vara så goda att finna sig: “När utvecklingen går framåt är det alltid några som kommer i kläm”, konstaterar en tjänsteman med upphöjd självklarhet. Filmen må sluta i ett slags hopplöshet, men hos betraktaren väcker den snarare en känsla av indignation, en känsla av sårad rättvisa, krav på upprättelse och på att alla skall ha en röst. Framför allt säger filmen att detta är människor vars liv är värda vårt intresse och vår respekt.

Tekniska begränsningar till trots ger Tongpans direkta bildspråk en poetisk representation av en unik period i thailändsk historia, en upplevelse som förhöjs av musiken spelad av kringresande musikanter, i verkligheten medlemmar av den tidens ikoniska band Caravan.

Tongpan är baserad på verkliga händelser. Den filmades i 16mm av en grupp progressiva med rötter i de stora studentdemonstrationerna i Bangkok 1973, som ledde till att militärdiktaturen störtades. Innan filmen var färdig krossades de demokratiska förhoppningarna i en massaker på studenter vid Thammasatuniversitet i Bangkok. Flera av dem som var med om att göra filmen fängslades, andra flydde till djungeln för att ansluta sig till kommunistgerillan. Några tog sig till Sverige och filmen klipptes färdig med stöd från SVT, som också visade den 1978. I Thailand förbjöds den som kommunistpropaganda, men visades i hemlighet för små grupper.

I dag har de thailändska småbönderna, säsongsarbetarna och industriarbetarna en röst. Många menar att det är den korruptionsdömde och landsflyktige förre premiärministern Thaksin Shinawatra som väckte landets bönder och låginkomsttagare, men processen hade börjat långt innan han kom till makten 2001. Utlandsarbete, urbanisering och satellit-tv vidgade folks världsbild. Fattigt folk såg att man inte behöver gå med mössa i hand och buga inför överheten.

Nu demonstrerar hundratusentals thailändare runt om i landet mot en folkvald regering som förhävt sig, men som fortfarande har starkt stöd från miljoner, med all sannolikhet en majoritet. Båda sidor leds av rika intressen, båda har stöd från människor ur alla folklager, båda är toppstyrda. Polariseringen är extrem, båda sidor ser sig själva äga all legitimitet, och när jag skriver detta är det är omöjligt att se vilket slut krisen kommer att få.

Thailands väg mot en fungerande demokrati är vinglig och har tagit mer än en omväg via militärkupper och domstolsingripanden, och kan mycket väl göra det igen – men det politiska engagemang som Tongpan manade till är verklighet idag, oavsett vilken sida av den politiska avgrunden människor befinner sig.

Claes Bratt

Foto: Marasee Buranathai

Filmer som nämns i inlägget:
Tongpan, Euthana Mukdasanit, 1977 (IMDb)

Klipp ur Tongpan


Mer om Claes Bratt:
http://bratt.tv/Bratt.tv/about.html

1 Comment

  1. Lovisa Inserra
    December 19, 2013

    Jag såg Thongpan på en filmfestival i Bangkok för några år sedan. En liten festival med Isan filmer som visades på Jim Thompson house. Jag tycker filmen är så vacker och naturlig. Påminner mig om Killer of Sheep.

    Jag tycker situationen i Bangkok är krånglig. När folk ber mig om min åsikt så snurrar jag in mig i grupperingar – royalister, militärer, high-so gula och gemene man som nog ändå röstar på den sittande rödskjortade regeringen och är glad när du bekräftar att det är ett hurrasurra av allianser och motsättningar som är svårt att få rätsida på.

    Jag tycker Thaksin verkar vara en storskurk men hade han inte sitt finger med i spelet i ett politiskt uppvaknande i landet? En gammal Amerikansk militär liknade rödskjortornas framfart med USAs civil rights movement. Även om det går långsamt är det positivt att folk engagerar sig.

    Reply
Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







7 × 5 =