Dick Harrison_Foto_Cato Lein_LargeDen 18 september hålls folkomröstningen om skotsk självständighet. Vi bad Dick Harrison, professor i historia och författare till bland annat Jourhavande historiker rycker ut igen, att skriva om hur Skottland och den skotska frihetskampen har skildrats på film.

Första gången jag kom i kontakt med Skottland var framför TV:n när jag var riktigt liten. Filmen som gick var Lassie på äventyr (Fred M. Wilcox, 1943), en av alla tiders största snyftare. Den stackars pojken Joe mister sin collie Lassie när hans utfattiga föräldrar tvingas sälja henne till en rik hertig. Eftersom hon gång på gång rymmer tillbaka hem till Joe låter hertigen flytta henne från Yorkshire till Skottland. Tack vare hertigens barnbarn Priscilla (en ung Elizabeth Taylor) lyckas Lassie rymma än en gång och tar sig på egen hand tillbaka hem. Gud allena vet hur många biotårar som har fällts till bilderna av hur den svårt medfarna collien linkar hem till lillhusse i slutscenerna. Jag blev så gripen att vissa av scenerna aldrig lämnat mig.

I filmen var Skottland det mystiska landet i fjärran, landet som låg långt borta och där mycket var farligt och skrämmande (särskilt för en stackars hund), men där det samtidigt fanns goda krafter som kunde ställa allt till rätta. Skottland var dessutom sagolikt naturskönt. (Det faktum att scenerna spelades in i östra USA var naturligtvis okänt för oss barn.) Den här bilden av Skottland är på intet sätt unik. Skottland har påfallande ofta fått ta på sig rollen av ”det andra landet”, en rural antites – på både gott och ont – till den moderna, stadsbaserade civilisation som filmmakarna föreställer sig att biobesökarna uppfattar som hemma. Skottland på film är vad Boiotien och Arkadien var för antikens greker, vad vilda västern var för New York-borna och vad Åsa Nisses Småland var för folkhemmets svenska tätortsbor.

En uppräkning av exempel på det här kan i princip göras hur lång som helst. Här finns allt från den humoristiska Massor av whisky (Alexander Mackendrick, 1949), som kretsar kring skottars fenomenala skicklighet att gömma starksprit från näsvisa myndigheter under andra världskriget, till kultklassikern Dödlig skörd (Robin Hardy, 1973), om nyhedniska människooffer beordrade av en Christopher Lee i toppform. Väl att märka utspelar sig båda filmerna på öar i västra Skottland – den förstnämnda spelades in på Barra i Yttre Hebriderna, den senare på olika skotska orter – men har inget gemensamt mer än känslan av att något är annorlunda, av att detta inte är en värld som biobesökaren förväntas kunna relatera till personligen. Andra välkända uttryck för samma tema är den förföriska bilden av det skotska lokalsamhället i Local Hero – byns hjälte (Bill Forsyth, 1983), med oförglömlig skotskinspirerad musik av Mark Knopfler, för att inte tala om den skotska höglandskänsla som omsveper Harry Potter-filmerna (2001–2011).

Även om vi vänder oss till filmer som utspelar sig i förfluten tid är det symptomatiskt att regissörerna gärna framhäver det bisarra och märkliga med Skottland, gärna på bekostnad av historisk korrekthet. Se bara på skildringen av det krigiska klansamhället i Highlander (Russell Mulcahy, 1986) och Braveheart (Mel Gibson, 1995), den varma och rörande djurskildringen i Bobby Trofast (Don Chaffey, 1961) och den stelbenta hederskultur som lyser igenom i Rob Roy (Michael Caton-Jones, 1995).

Både Mel Gibsons rollfigur i Braveheart och Liam Neesons i Rob Roy har funnits på riktigt, och deras bioliv sammanfaller i viss utsträckning med verkliga scenarier, men avvikelserna från den sanna historien är många. Dessutom är det kanske inte frihetskampen mot engelsmännen och deras lokala lakejer – tema nr. 1 skotska historiefilmer – som vi i första hand minns när vi lämnar biosalongen, utan de specifika skotska vildmarkslandskapen, de exotiska kläderna, de blåmålade ansiktena och känslan av att ha blickat in i en värld som inte är vår. Detta kan förefalla besynnerligt eftersom hotet från grannen i söder går som röd tråd genom skotsk historia från 1200-talet till 1700-talet, allt från krigen mot engelska medeltidskungar till de legendariska jakobitupproren. Det borde vara en smal sak att göra filmer som fick besökaren att minnas frihetskampen mot engelsmännen som sådan.

När det kommer till bilden av Skottland på film, oavsett om det gäller historia eller nutid, handlar det alltså ofta om stämnings- och sinnebilder, om ett själsligt tillstånd snarare än om ett verkligt land med ett genuint förflutet. Undantag finns förstås, men de är inte många. Hit hör filmatiseringar av pjäser, till exempel om Macbeth och Maria Stuart, där litterära förlagor begränsar regissörens möjligheter. En av få kända filmer som verkligen avviker från mönstret är Trainspotting (Danny Boyle, 1996), som handlar om heroinister i Edinburgh. Om man bortser från den skotska dialekten hade handlingen lika gärna kunnat vara förlagd till London, Birmingham eller någon annan brittisk storstad.

Dick Harrison

Foto: Cato Lein/Norstedts

Flimer som nämns i inlägget:
Lassie på äventyr, Fred M. Wilcox, 1943 (IMDb)
Massor av whisky, Alexander Mackendrick, 1949 (IMDb)
Dödlig skörd, Robin Hardy, 1973 (IMDb)
Local Hero – byns hjälte, Bill Forsyth, 1983 (IMDb)
Harry Potter och de vises sten, Chris Columbus, 2001 (IMDb)
Highlander, Russell Mulcahy, 1986 (IMDb)
Braveheart, Mel Gibson, 1995 (IMDb)
Bobby Trofast, Don Chaffey, 1961 (IMDb)
Rob Roy, Michael Caton-Jones, 1995 (IMDb)
Trainspotting, Danny Boyle, 1996 (IMDb)  

Trailrar:

Lassie på äventyr

Dödlig skörd

Local Hero – byns hjälte

Harry Potter och de vises sten

Highlander

Braveheart

Rob Roy

Trainspotting


Mer av Dick Harrison:

blog.svd.se/historia

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 − = 3