Elias FleningI veckan visade NASA upp superhjältinneroboten Valkyrie, och en robottelefonförsäljare vägrade erkänna att hon var en robot. Amazon drömmer om att leverera paket med drönare, Google håller på att utveckla robotar som ska hemleverera matkassar. Här hemma pågår bland annat ett robotprojekt på KTH, där man gör en robot som tillägnas artisten Robyn. Elias Flening, teknolog som studerar sista året på Industriell Ekonomi med inriktning på mekatronik, är en av de inblandade eleverna. Vi bad honom att skriva om robotar på film.

“Open the pod bay doors, HAL.”

Det finns otaliga filmer med robotar som tema eller som en del av persongalleriet. Varför finner vi dem så fascinerande? En än mer intressant fråga: Vad är en robot? Frågan kan tyckas trivial, men jag tycker ändå att den förtjänar lite eftertanke.

När vi tänker “robot”, tänker säkerligen många av oss på C-3P0 från Stjärnornas krig (George Lucas, 1977), Marvin från Liftarens guide till galaxen, T-800 i Terminator (James Cameron, 1984), och så vidare. Gemensamt för majoriteten av robotar i film är att de är antropomorfiska, alltså att de på olika sätt efterliknar en människa. Två armar, två ben, ett huvud. Just antropomorfism är ett stående tema när det kommer till hur vi ser på och tänker kring robotar.

HAL – den kinkige dörrvakten i År 2001 – Ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968), från citatet ovanför – förkroppsligas inte av ett skal som liknar oss. Han presenteras som en “vanlig” dator med kameror och skärmar, men förkroppsligas egentligen av hela rymdskeppet Discovery One. HAL varken ser ut eller låter som en person, och det enda kalla, röda kameraögat har bidragit till att HAL hamnat på flera listor över de bästa filmskurkarna. Det är just avsaknaden av mänsklighet som gör scenen där HAL ber för sitt liv medan Dr. David Bowman sakta stänger av honom så otroligt obehaglig. Bönerna faller för döva öron, HAL säger att han känner hur bitar av honom förintas och försvinner, och sjunger långsamt och allt stelare Daisy Bell. (Som faktiskt var den första sången att sjungas av en dator, av IBM 704, 1962). Det blir bara mer och mer uppenbart för Bowman att HAL lever och vill leva, men han stänger ändå av och försvinner in i en av filmhistoriens kanske mest pårökta slutscener.

I den lite mer konventionella uppföljaren 2010 (Peter Hyams, 1984) väcks HAL till liv igen av en amerikansk/sovjetisk samexpedition. I slutet slukas HAL och Discovery One av Jupiter, men HAL dör inte (detta framgår i novellen, dock inte i lika tydligt i filmen) – för Bowman tar HAL:s artificiella intelligens ur Discovery innan den förstörs, för att ha som sällskap. Detta är intressant just för att HAL här dramaturgiskt behandlas så som en människa som låg inför döden skulle behandlas om en “högre entitet” (Bowman) avsåg att upphöja denne (HAL) från sin kropp (Discovery). Detta är ett långt hopp från hur 2001 slutade, och det mest fascinerande här är hur 2010 pekar så starkt på det faktum att vi associerar robotar med en kropp, ett skal, snarare än den bakomliggande intelligensen. I slutändan är en robots intelligens ett datorprogram, och datorprogram kan kopieras och överföras. Detta är inget främmande, och något som de flesta av oss gör varje dag på våra datorer eller smartnallar. Man skulle kunna säga att robotar – till skillnad från människor – vetenskapligt bevisbart och per definition, har en själ. Dess program.

Varför görs då så ofta robotar som ska likna oss själva? Jag tror att svaret, och vår fascination för robotar, bottnar i en djupt liggande drift att återskapa oss själva, en biprodukt av vårt biologiska imperativ.

Det är just därför som termen “The Uncanny Valley” intresserar mig så starkt. Tanken med ’The Uncanny Valley’ är att ju mer människolik en robot är, desto mer gillar vi den och känner empati för den. Men, det finns ett flytande område på likhetsskalan. När vi ser på en robot som nästan ser ut exakt som en människa, när skillnaderna är så små att vi inte enkelt kan peka ut dem, påverkar det oss starkt: det är vanligt att extremt människoliknande robotar uppfattas som obehagliga direkt vid första anblick. (Om du vill se vad jag menar: googla Repliee Q2, en kusligt cool robot från Osaka University i Japan.)

Ett av mina favoritexempel av “Uncanny Valley” på vita duken är roboten David i Prometheus (Ridley Scott, 2012). Michael Fassbenders skådespelarprestation är imponerande, små bitar av hans beteende, tal och tanke gjorde honom till en vagt obehaglig karaktär. David är intressant också i det att vi ser honom som robot enbart på grund av att det är så han blir behandlad i filmen, trots att det inte handlar om någon datagenererad karaktär eller något animatroniskt hopkok – utan en människa på duken. Det inbjuder till perspektivet att människor bara är människor för att vi behandlar dem som människor. En trivial tanke, kanske, men titta på de allra hemskaste saker vi människor gjort mot oss själva genom historien. Folkmord och dehumanisering i krig. Mobbning.

Filmer som handlar om eller har robotar som centrala karaktärer är också ofta dystra, om inte rakt av tragiska eller grymma. Därför förtjänar A.I. Artificiell intelligens (Steven Spielberg, 2001) att nämnas. Den handlar inte om någon större konflikt eller krig, den handlar om identitet och kärlek och robotbarnet David. (Det kan vara kul att veta att David kan läsas som hebreiskans דוד [dwd] som betyder ”Älskad”.) David är gjord för att vara just ett barn, till föräldrar som vill ha barn men av olika anledningar inte har det. Lite som ett husdjur köps David för att ersätta en familjs riktige, dödligt sjuke son. När den riktige sonen sedan oväntat tillfrisknar och kommer hem, orsakar det sådan friktion i hemmet att det bestäms att David ska destrueras.

Hans mamma är på väg för att reklamera sin son/robot, men klarar inte av det och lämnar honom i stället ensam i ett skogsbryn vid vägkanten. Sedan handlar filmen om hur David strävar efter att bli värdig och få tillbaka sin mamma och hennes kärlek. Inspirerad av Pinocchio försöker David bli en riktig pojke. Historien är grym, mycket sorglig – men samtidigt ofantligt vacker. Den slutar varken lyckligt eller olyckligt, långt långt efter Davids mamma har dött av ålder. Flera tusen år senare är även Människan utdöd, och högt utvecklade robotar hittar David i en glaciär under en utgrävning utförd för att man vill förstå mer om robotarnas ursprung, och mer om vilka människorna var. I det bitterljuva slutet lyckas dessa nya robotar återuppväcka Davids mamma, med hjälp av en lock av hennes hår som David hela tiden haft med sig som minne. Men bara för en dag. En dag får barnet vara med sin mamma. De går och lägger sig i slutet av dagen, hon kramar om David och säger ömt att hon älskar honom.

Där någonstans är vi tillbaka till frågan: Vad är en robot?

Elias Flening

Foto: FamiljenPangea

Filmer som nämns i inlägget:
Stjärnonas krig, George Lucas, 1977 (IMDb)
Terminator, James Cameron, 1984 (IMDb)
År 2001 – Ett rymdäventyr/2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968 (IMDb)
2010, Peter Hyams, 1984 (IMDb)
Prometheus, Ridley Scott, 2012 (IMDb)
A.I. Artificiell intelligens, Steven Spielberg, 2001 (IMDb)

Trailers
Stjärnornas krig 

Terminator

År 2001 – Ett rymdäventyr

2010

Prometheus

A.I. Artificiell intelligens

Läs mer om KTH:s robotprojekt:
http://www.kth.se/blogs/robot/

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







9 − = 5