Elinor_Large

Allhelgonaveckan och temat “Döden” fortsätter. Elinor Torp, journalist och författare till den nyligen utkomna boken Döden på jobbet – en berättelse om det nya arbetslivet, skriver om döden som filmintrig.

Syriska barn gasas ihjäl med sarin, svenska arbetare drunknar i stenkolstjära, frätskadas av het kalk och trasas sönder under SJ:s snabbtåg. Människor längre ner i Europa vänder vapen mot varandra och skjuter ihjäl sina grannar. Amerikanen Michael Peterson påstår att han hittade sin fru i en blodpöl nedanför trappan. Mördade han henne själv, eller är han oskyldig? Behövs fiktionen när världen gång på gång bjuder på den mest fasansfulla död?

Ja.

När nyhetsmedia inte räcker till. När det blir för obegripligt. Då behövs spelfilmen, för att få oss att förstå besinningslösa gärningar. Men då krävs ofta en modig regissör som törs vända och vrida på människan, en regissör som vågar utforska tvistade psyken. Som Pedro Almodóvar gör i The Skin I Live In (2011), där en läkare återskapar sin döda hustru med hjälp av en kvinnlig försökskanin och konstgjord hud. En ny Frankenstein, en totalitär Gud.

Som filmskapare gäller det att inte heller stanna när det blir för smärtsamt, utan gräva djupt och ihärdigt i huvudkaraktärernas bevekelsegrunder. Att våga. Som Milcho Manchevski gjorde i Innan regnet faller, då han 1994 lyckades med det medierna misslyckats med: att göra det obegripliga dödandet i det forna Jugoslavien något mer begripligt. Han stannade inte vid verkan utan gav sig på orsakerna. Hur cirkeln alltid sluts, hur mönster upprepas generation efter generation. Eller? Behöver det vara så? Inte nödvändigtvis, visar filmen i sin enda lilla ljusning. Mönster kan brytas. Den som mött döden bär med sig en vetskap som förändrar dem för alltid, oundvikligen hamnar de framför ett vägskäl. I Innan regnet faller får en krigsfotograf nog efter ett uppdrag i Bosnien och lägger ner kameran. Han har tappat bort sin medmänsklighet bakom linsen och känner sig tvungen att återvända till sitt hemland Makedonien. Filmen börjar och slutar med döden. Däremellan livet.

Varje människa kan ändra sitt eget öde.

Som Bastian gör i Den oändliga historien (Wolfgang Petersen, 1984). Som barn såg jag filmen om och om igen. Varför? Då kunde jag inte formulera det för mig. Nu förstår jag. Den oändliga historien handlade om en värld som dog bit för bit, där Ingentinget åt sig in och bokstavligen gnagde sönder allt som levde och ville väl i världen. Men så, mot slutet av filmen, dyker en bomullsmjuk lyckodrake upp. Med Bastian på ryggen färglägger de världen, några duttar här och där, och så finns Någonting igen. Det räckte med att en pojke ropade ut sin döda mammas namn genom vindsfönstret på sin skola. Pojken som alltför tidigt mött döden öppnade sina sinnen för den värld som finns inom oss alla och som kan vara öppningen till en fredligare värld. Fantasin.

Här spelar filmen en viktig roll, för jag är alldeles säker på att det finns beståndsdelar i människan som vetenskapen ännu inte lyckats foga samman och leda i bevis. Som David Lynchs surrealistiska dramer som rör sig mellan dröm och verklighet utan att följa vardaglig logik. Vem lever? Vem är död? Eller Michael Jackson-kopian i Mister Lonely (Harmony Korine, 2007) som uppträder för gamlingar och på gatorna, och sedan blir vän med Marilyn Monroe som tar honom till en ö full av döda kändiskopior som lever kort och koncentrerat i någon form av påhittad lycka, medan nunnor på en annan kontinent kastar sig ut från ett litet flygplan och upptäcker att de som av ett mirakel kan flyga.

Döden som intrig. Välsydd dramaturgi. Mord med tydlig gärningsman. I verkligheten existerar inte denna svartvita enkelhet. Den dokumentära TV-serien Dödsfallet (Jean-Xavier de Lestrade, 2004)  är svårslagbar i kriminalgenren. Den 9 december 2001 hittar Michael Peterson sin fru Kathleen blodig i trappan till sovrummet. Han ringer larmcentralen och stöter fram det fruktansvärda. Så börjar den åtta delar långa dokumentären där vi får vara med i utredningen av trappdöden. Olycka eller brott? Är Peterson skyldig eller oskyldig? Inte sedan serien Twin Peaks (David Lynch, 1990) har jag suttit så klistrad vid ett kriminaldrama. Dödsfallet följdes nio år senare upp med en andra säsong som bestod två långfilmslånga avsnitt (Jean-Xavier de Lestrade, 2013). Ett autentiskt mästerverk.

Frågan är om fiktionen någonsin kommer att kunna överträffa verkligheten när det kommer till döden.

Elinor Torp

Foto: Jörgen Appelgren

Filmer/TV-serier som nämns i detta inlägg:
The Skin I Live In, Pedro Almodóvar, 2011 (IMDb) 
Innan regnet faller, Milcho Manchevski, 1994 (IMDb)
Den oändliga historien, Wolfgang Petersen, 1984 (IMDb) 
Mister Lonely, Harmony Korine, 2007 (IMDb) 
Dödsfallet (TV), Jean-Xavier de Lestrade, 2004 (IMDb) 
Twin Peaks (TV), David Lynch, 1990 (IMDb) 

Trailer The Skin I Live In:

Trailer Innan regnet faller: 

Trailer Den oändliga historien:

Trailer Mister Lonely:

Trailer Dödsfallet:

Trailer Twin Peaks:

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 1 = 0