EmelieMararv_LargeKrisen i Centralafrikanska republiken (CAR) växer. Emelie Mararv är uppvuxen i landet, studerar Fred och Utveckling i Uppsala, och skriver om CAR på bloggen Safari – hemifrån och hem. Här kopplar hon konflikten till film.

På organisationen Mama Hopes hemsida finns ett knappt tre minuter långt filmklipp som fyra kenyanska unga män har skapat för att uppmärksamma hur ensidigt afrikanska män framställs i Hollywoodfilmer. Med bitar ur filmer som Blood Diamond (Edward Zwick, 2006) och Last King of Scotland (Kevin Macdonald, 2006) visar de hur trogna Hollywoodfans riskerar att bilda sig uppfattningen att alla afrikanska män är våldsälskande machotyper som skjuter maskingevär så fort de får en chans.

Hemma hos oss har vi tittat en hel del på film som utspelar sig på olika ställen i Afrika, ett intresse som kommer sig av att både jag och min man är uppvuxna och nu arbetar i Centralafrikanska republiken (CAR). Med tiden har vi gjort en mental lista över saker som nästan alltid dyker upp i dessa filmer. Förutom de våldsamma, manliga krigarna – som antingen kan vara rebeller eller någon typ av milis kopplad till den brutala regimen – kan man vara nästan säker på att få se bilder på sjungande barn och fattiga kvinnor som arbetar hemma i byn. Problematik mellan olika etniska grupper är ofta en del av intrigen, med maktfullkomliga, korrupta ledare i bakgrunden, och även om det finns undantag skildras det stora flertalet svarta ganska ensidigt, antingen som rika översittare, brutala våldsutövare eller fattiga offer. Till allt detta läggs några vita nyckelkaraktärer, som är helt avgörande för att driva historien framåt. (Jag ber om ursäkt för min onyanserade referens till människor som antingen ”vita” eller ”svarta”, men det är just denna distinktion – skillnaden i hudfärg – som görs väldigt tydlig i de här filmerna.)

Men det räcker inte med berättelserna på filmduken. Vänder man sig till nyhetsmedia är bilden ungefär densamma. I mars för snart ett år sedan störtades den dåvarande presidenten i CAR av rebellkoalitionen Seleka och en av koalitionens ledare, Michel Djotodia, utropades till interimspresident. Sedan dess har våldet och motsättningarna i landet ökat, och i dag står vi på gränsen till vad som kan klassas som inbördeskrig. I förra veckan avgick Djotodia, tillsammans med premiärminister Nicholas Tiangaye, efter påtryckningar från Frankrike och flera regionala aktörer, och fram till dess att övergångsregeringen har lyckats enas om en ny president, står landet nu utan ledare. I internationell media rapporteras det om en stat på gränsen till sammanbrott, där brutala rebeller terroriserar den fattiga befolkningen genom att döda civila och bränna byar. Förklaringar av orsakerna till konflikten grundar sig på etnisk-religiösa motsättningar och långvarigt dåligt styre. Det rapporteras om fransk (=vit) militär som nu gått in för att försöka få ett slut på det eskalerande våldet, och biståndsarbetare (också vita) som får komma till tals beskriver den fruktansvärda situationen och de enorma behoven.

Jag kan knappast neka till att de våldsamma soldaterna, de fattiga, utsatta människorna och de korrupta ledarna existerar, och jag vill inte förminska den franska interventionens eller de många biståndsarbetarnas betydelse. Men det som gör mig lite illa till mods är hur både filmindustrin och nyhetsmedia så okritiskt ständigt upprepar denna förenklade bild av Afrika. Filmernas fiktiva historier och nyhetsrapporteringen förstärker varandra, och hjälper till att upprätthålla västvärldens stereotypa och lite exotiska syn på denna kontinent. De arbetande kvinnorna och de sjungande barnen på bilderna blir på något sätt synonymt med fattigdom och utsatthet. Afrikanska män i kamouflagekläder för direkt tankarna till överdriven brutalitet. Visas en bild på en by där husen har grästak, kan man nästan se framför sig hur en okontrollerad rebellfraktion i nästa sekund kommer farande i överlastade, grönmålade pickuper, sätter eld på taken och kidnappar barn som ska bli barnsoldater, medan övriga byinvånare hjälplöst flyr ut i skogen.

Men faktum är att trots den pågående konflikten i CAR, finns här så mycket mer än bara brutala rebeller, maktfullkomliga ledare och fattiga offer. Här finns människor som fortsätter leva sina liv, gå till jobbet, träffa vänner, laga mat och fira helgdagar. Här finns också ett politiskt spel som har långt mer komplexa förklaringar än etnisk-religiösa motsättningar, och här finns många, många människor som intresserar sig just för politiken bakom konflikten, som funderar, diskuterar och på olika sätt engagerar sig i det som händer. Tyvärr finns inga filmer om dessa människor, och inte heller någon vidare nyhetsrapportering. Men för den som, liksom de fyra unga kenyanska männen, känner att de fått nog av Hollywoodstereotyperna, finns det ändå hopp. Letar man lite kan man faktiskt hitta mängder av film från andra afrikanska länder, av varierande kvalitet. Två av de mer påkostade produktionerna är Bamako (Abderrahmane Sissako, 2006) och Half of a Yellow Sun (Biyi Bandele, 2013, efter en bok av Chimamanda Ngozi Adichie), som båda skildrar de afrikanska förhållandena ur en helt annan vinkel.

Jag tycker att vi gör som de fyra kenyanska männen föreslår: Let’s change the perception! Låt oss förändra vår syn på Afrika!

Emelie Mararv

Foto: Charlotte Mararv

Filmer som nämns i inlägget:
Blood Diamond, Edward Zwick, 2006 (IMDb)
Last King of Scotland, Kevin Macdonald, 2006 (IMDb)
Bamako, Abderrahmane Sissako, 2006 (IMDb)
Half of a Yellow Sun, Biyi Bandele, 2013 (IMDb)

Trailers:

Blood Diamond

Last King of Scotland

Bamako

Half of a Yellow Sun

 

Mer av Emelie Mararv:

http://emeliemararv.com/

Emelie Mararv på Twitter:

@emeliemararv

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 2 = 1