Erik de la RegueraDe senaste månaderna har Venezuela skakats av de största protesterna på ett decennium. De startade i februari med mindre studentdemonstrationer och har sedan dess växt i omfattning. Antalet dödade i de regeringskritiska demonstrationerna är nu uppe i ett 30-tal personer. Erik de la Reguera, Latinamerika-korrespondent, skriver om några filmer att se för att bättre förstå orsakerna.

För den som vill förstå bakgrunden till de senaste månadernas polariserade konflikt i Venezuela är den över tio år gamla dokumentären Chávez – statskupp framför kameran (Kim Bartley och Donacha O’Briain, 2003) en god utgångspunkt.

De irländska journalisterna Kim Bartley och Donnacha O’Briain besökte Venezuela bara några få år efter det att Hugo Chávez kom till makten. De fick möta en karismatisk president som talade med de fattiga på de fattigas vis och själv hade växt upp i en fattig familj på landsbygden. Chávez stod för en säregen mix av socialism, nationalism och katolicism, och filmskaparna drog slutsatsen att de stora massorna för första gången tycktes få ta del av Venezuelas oljerikedomar.

Men alla var inte nöjda. Under arbetet med filmen hamnade Bartley och O´Briain mitt i en statskupp. Den 11 april 2002 störtades Chávez av militärer, uppbackade av affärsmän och högerpolitiker. Filmskaparna visar hur de stora privata TV-bolagen tycks ha haft del i planeringen av kuppen, vilket är viktigt för att förstå chavismens senare misstro mot de stora mediebolagen.

Med hjälp av några få lojala armékommendanter och – framförallt – de tiotusentals som gick ut på gatorna och protesterade, kunde Chávez två dygn senare återvända till makten. Han anklagade den dåvarande presidenten i USA, George W Bush, för att ha legat bakom och närmade sig det kommunistiska Kuba. Resten är historia, som det heter.

I dag är Hugo Chávez död, men hans efterträdare Nicolás Maduro gör sitt bästa för att efterlikna honom. Med begränsad framgång får man nog säga. För till skillnad från Chávez är Maduro inte någon gudabenådad kommunikatör, bara en minst lika usel administratör.

Inflationen har de senaste åren varit skyhög och varubristen närmast konstant i många butiker, samtidigt som reformtakten har avtagit markant. Den del av chavismen som alltid varit nationalistisk, auktoritär och intolerant tycks definitivt ha fått överhanden, på bekostnad av dess jämlikhetssträvande sida.

Det avspeglar sig inte bara i ihjälskjutningar av oppositionella på gator och torg, utan också i landets filmproduktion, som i dag är hårt hållen av de statliga finansiärerna. Om kritik förs fram mot regimen är det i första hand i form av metaforer och subtila antydningar, men det är knappast någon slump att några av de senaste årens mest framgångsrika venezuelanska filmer handlat om problem med just intolerans.

Såväl Miguel Ferraris Blue and Not So Pink (2012) som Mariana Rondóns Bad Hair (2013) – båda internationellt pisbelönta – handlar om fördomar mot homosexuella i Venezuela. I Bad Hair möter vi den 9-årige Junior i en av Caracas fattiga förorter. Junior drömmer om att platta ut sitt krulliga hår, men hans oskyldiga önskan leder till en våldsamt homofobisk reaktion hos hans mor och andra i omgivningen. När Mariana Rondón förra året antydde att hennes film kunde ses som en metafor för chavismens alltmer intoleranta politik, blev hon genast uthängd som kontrarevolutionär och förrädare av regimanhängarna. Det är oklart om hon kommer att få vidare stöd från det statliga filminstitutet i Venezuela.

Erik de la Reguera

Foto: Privat

Filmer som nämns i inlägget:
Chávez – statskupp framför kameran, Kim Bartley och Donnacha O’Briain, 2003 (IMDb)
Blue and Not So Pink, Miguel Ferrari, 2012 (IMDb)
Bad Hair, Mariana Rondón, 2013 (IMDb)

Trailrar:

Blue and Not So Pink

Bad Hair

Erik de la Reguera på Twitter:
@erikdelareguera

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 × 7 =