Erik Hedling

Inför Almedalsveckan har vi bett ett par skribenter att skriva om filmer som förändrade Sverige. Först ut är Erik Hedling som är professor i filmvetenskap vid Lunds universitet och forskar om Ingmar Bergmans förhållande till samhälle och politik. Här skriver han om hur Tystnaden bröt sexvallen och skapade debatt ända upp i riksdagen.

År 1963 hade Ingmar Bergman uppnått en unik position i svenskt kulturliv. Några av hans filmer hade uppnått världsrykte – Det sjunde inseglet och Smultronstället (båda kom 1957) – och i både Europa och USA hyllades han som en av filmens främsta formförnyare. På Svensk Filmindustri, det bolag som producerade och distribuerade Bergmans filmer, hade han fått en stark maktställning, en ställning som gjorde att han i princip kunde göra vilka filmer han ville. Elaka rykten från tiden berättar även att han bestämde över andras filmer.

Ett av dessa tecken på Bergmans dignitet var också att den socialdemokratiska svenska regeringen hade börjat intressera sig för hur Bergman skulle kunna medverka till utvecklingen av den svenska välfärdsstaten. Socialdemokratin hade lett en enorm materiell utveckling i Sverige, en utveckling som i princip fördubblat svenskarnas levnadsstandard sedan slutet av det andra världskriget. Det fanns nu en påtaglig önskan i maktens korridorer att överföra denna standardhöjning också till kultursfären: man ville helt enkelt höja de kulturella värdena i landet och göra svenskarna mottagliga för finkulturen.

Ett steg i denna riktning var etableringen av Svenska Filminstitutet 1963, en kulturell reform som starkt gynnade konstnärer av det bergmanska snittet. Ett annat var att Bergman, som i sina filmer uttryckt stark misstänksamhet mot det svenska välfärdsprojektet, detta år inbjöds att bli chef för Dramaten i Stockholm, en av tyngsta positionerna i Kultursverige. Inbjudan kom personligen från den högste politiske bossen för det svenska kulturlivet, ecklesiastikministern Ragnar Edenman.

Trots den konservatism som Bergman omhuldade i sina filmer fanns det alltid något rebelliskt över dem. Just vid denna tid avsåg upproriskheten filmcensuren och representationen av sexualitet, ett fält där Bergmans intresse kanske något paradoxalt sammanföll med välfärdsstatens; socialdemokratin hade som politiskt mål att liberalisera synen på sexualitet, och man lyckades väl under det uppsluppna 1960-talet. Bergman hade lust att provocera offentligheten och hans maktposition erbjöd honom tillfälle att göra det.

I filmen Tystnaden (1963) skapade Bergman en av sina mer svårtillgängliga berättelser. Den handlade om två sexuellt frustrerade systrar (spelade av Gunnel Lindblom och Ingrid Thulin), som under en resa hamnar i ett okänt land där det talas ett språk som ingen utomstående kan. Redan under skrivprocessen, dokumenterad i hans arbetsböcker som finns arkiverade på Svenska Filminstitutet, vred och vände Bergman på hur han skulle gestalta filmens sexscener: det blev många runda ord och spekulationer om hur övermakten skulle uppfatta detta. En scen skulle skildra hur Ingrid Thulin, som den alkoholiserade och cancersjuka systern, masturberar på en säng, en annan hur Gunnel Lindblom, som längtar efter att hoppa i säng med någon, går in på en varieté och ser ett par i publiken som har samlag. En tredje om hur hon till slut har tillfälligt sex med en kypare.

Just det här med tillfälliga sexuella relationer var vid tiden något mycket kontroversiellt. Det är ett välkänt faktum att filmcensurens chef, Erik Skoglund, befann sig på semester när filmen oklippt passerade myndigheten. I efterhand konstaterade Skoglund att han tveklöst hade beordrat flera klipp i filmen. Föga förvånande skapade Tystnaden stor skandal när den fick premiär i september 1963. Även om de flesta filmkritiker med inflytande hyllade filmen som ett mästerverk formligen flödade pressen av kritiska inlagor och upprörda insändare. Rent publikt blev filmen, trots sin svårtillgänglighet, en av Bergmans allra största succéer med nästan en och en halv miljon biobesökare.

En av Sveriges tyngsta kritiker, DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz, sjöng filmens lov och jämförde Bergman med Shakespeare. Ändå gick Tystnaden ända upp i riksdagen. Upprörda borgerliga politiker protesterade mot censurens beslut att släppa filmen oklippt, men Bergman hade fått en mäktig allierad i socialdemokratin (en allians som rök all världens väg efter skatteaffären 1976). Ragnar Edenman försvarade filmen personligen i riksdagen och censurens beslut fick kvarstå. Filmen blev en lika stor framgång internationellt som i Sverige, och cementerade ytterligare bilden av Bergman som konstnären med stort K.

Tystnaden var filmen som bröt sexvallen. Genom sin konstnärliga legitimitet hade Bergman möjliggjort explicita sexscener på film. Många europeiska filmskapare hakade på den nya trenden och banade vägen för det ekonomiskt – möjligen också konstnärligt – mest framgångsrika decenniet någonsin för den europeiska filmen. Men man kan också hävda att Tystnaden bröt en lans för det som omsider skulle bli porrfilmen; i Sverige slopades obscenitetsklausulen 1971 vilket möjliggjorde att allt utom rena olagligheter i princip kunde visas på film. Kanske är Tystnaden den film där Bergman allra mest kom att gå i bräschen för vad som kom att bli en genomslagskraftig samhällstrend: 1960-talets allmänna sexliberalism.

Erik Hedling

Foto: Zhu Jianxin

Filmer som nämns i inlägget:
Det sjunde inseglet, Ingmar Bergman, 1957 (Svensk Filmdatabas)
Smultronstället, Ingmar Bergman, 1957 (Svensk Filmdatabas)
Tystnaden, Ingmar Bergman, 1963 (Svensk Filmdatabas)

Trailrar:

Det sjunde inseglet

Smultronstället

Tystnaden

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 + = 15