HelmersonStorbild

Erik Helmerson är författare och ledarskribent på Dagens Nyheter, och har tidigare varit filmkritiker för TT Spektra. Med anledning av Obamas besök skriver han om en film där både kärleken och världspolitiken ser bättre ut än i verkligheten: Love actually (Richard Curtis, 2003). 

Journalister smartare än jag har kallat det ett “Love actually-moment”. Tidpunkten då ett land rätar på ryggen, knäcker knogarna, skärper tonen – tydligt markerar ett skifte i relationerna med en främmande stormakt.

Man behöver inte vara överdrivet klipsk för att begripa varifrån uttrycket kommer. Den romantiska komedin Love actually släpptes inför julen 2003 och innebar, om man så vill, sista delen i den trilogi som slog fast en tidigare okänd sanning: All kärlek är ofullständig om den inte har någon som helst koppling till några specifika London-kvarter, om den inte doftar det minsta av fish & chips.

Jag är djupt avundsjuk på alla som fick vara nykära till någon av manusförfattaren Richard Curtis filmer Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill och Love actually. Den sistnämnda är inte den bästa av dem – man skulle snarare kunna invända att det är den sämsta – men det är filmen där Curtis till slut släpper alla bromsar, vrider på alla kranar och slår fast att när det handlar om hjärta och smärta gäller maximen more is more. Men nog om kärlek.

Love actuallys “Love actually-moment” kommer när den brittiske premiärministern (Hugh Grant) får nog av att USA:s president (Billy Bob Thornton) under statsbesöket ägnar sig åt för intensiv underrättelsetjänst mot flickan som premiärministern är förälskad i. Hans hämnd kommer – åh, alla svartsjuka människors dröm! – på en presskonferens inför halva världens kameror. “Jag fruktar att detta blivit en dålig relation, där presidenten tar vad han vill ha och ignorerar det som är viktigt för Storbritannien. Vi må vara ett litet land, men vi är också stort”, säger Grants rollfigur, och medan stråkarna stegras intensivare än på Bayreuth-festivalen räknar han upp allt det som gör landet stort (bland annat Harry Potter).

“En vän som topprider oss är inte längre en vän. Eftersom det bara är styrka du förstår tänker jag bli mycket starkare”, konstaterar han slutligen – och just här sitter nog ett antal utrikesministrar i biosalongen och suckar hänfört i takt med de brittiska journalisterna på duken. Den som vågade säga så här till USA. Den som vågade stå upp för den svages rätt.

Barack Obama lär inte råka ut för några “Love actually-moments”, vare sig i Sverige eller på så många andra ställen. Det beror förmodligen inte i första hand på hans förmåga att hålla fingrarna borta från diverse utländska politiska assistenter, utan snarare på att allt var lite bättre i de där tre Richard Curtis-filmerna än i verkligheten. Framför allt kärleken, men även världspolitiken.

Erik Helmerson

Foto: Hanne Kjöller

Filmer som nämns i detta inlägg:
Love Actually, 2003 (IMDb)

Trailer Love Actually:

Erik Helmerson på Twitter:
@erik_helmerson

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







4 + = 13