Erik Wikberg_Large

Erik Wikberg skriver just nu en företagsekonomisk avhandling om konstvärldens organisering på Handelshögskolan. Här skriver han om hur kulturella och kreativa näringar gestaltas på film.

Begreppet kulturella och kreativa näringar har använts flitigt de senaste åren, inte minst på grund av alla offentligt finansierade projekt som öronmärkts till dessa näringar. De inkluderar en ganska brokig skara människor, från arkitekter och dataspelstillverkare till konstnärer och stjärnkockar. Precis som i andra branscher produceras och säljs varor och tjänster på en marknad, men gemensamt för aktörerna här är att de oftast också har en symbolisk ekonomi att konkurrera om, där kredd och inte kontanter är hårdvaluta. Pengar har dessutom ofta en underordnad roll i den här typen av företagande, som när arkitekten Howard Roark i Pionjären (King Vidor, 1949) säger “I don’t build in order to have clients. I have clients in order to build.” Men, spelreglerna och strategierna kan skifta. Hur skildras då dynamiken inom olika kulturella fält – film, litteratur, konst, dans, teater och reklam – på film?

Otaliga är förstås de spelfilmer som porträtterar enskilda berömda musiker, författare och konstnärer. Mer sällsynta är produktioner som riktar lika stort fokus på fältet som på den enskilda kulturutövaren. The Artist (Michel Hazanavicius, 2011) är ett sådant undantag, som utöver huvudpersonernas öden och missöden också speglar ett fälts plötsliga förändring när stumfilmen övergavs för talfilmen. I denna förändring blir huvudpersonens oförmåga att anpassa sig till världens gång tydlig. John Goodmans figur Al Zimmer säger “You and I belong to another era, George. The world is talking now. People want new faces, talking faces. I wish it wasn’t like this, but the public wants fresh meat, and the public is never wrong.” Vår slagna hjälte till huvudperson svarar “I’m the one people come to see. They never needed to hear me.”

Den välkände sociologen Pierre Bourdieu talade om att fältet för kulturproduktion är den ekonomiska världen bakvänd. Poängen är att det man vinner kommersiellt, åtminstone kortsiktigt, förlorar man i symboliskt kapital, åtminstone på lång sikt. I Det våras för Hitler (Mel Brooks, 1967) är det just den aspekten av fältets dynamik som är i blickfånget. Filmen handlar om den före detta framgångsrika regissören Max Bialystock som tar hjälp av den timida revisorn Leo Bloom för att producera århundradets sämsta föreställning, med sämsta tänkbara handling och sämsta tänkbara skådespelare – för att på så sätt uppnå en kommersiell succé. Det ryktas om att Bo Arne Vibenius ambition med Thriller – en grym film (1974) var att skapa en “dödskommersiell skitfilm”. Huvudpersonen spelad av Christina Lindberg är stum efter en våldtäkt och blir neddrogad och utnyttjad på bordell innan hon med skjutvapen och lapp för ögat tar systematisk hämnd på sina förövare. Den kommersiella succén uteblev, men filmen fick oväntat ett symboliskt uppsving när Quentin Tarantino använde den som uppenbar inspirationskälla till de betydligt mer kända Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004).

Det finns många skildringar av olika kulturella fält. Djävulen bär Prada (David Frankel, 2006) tecknar en komisk och stiliserad bild av modevärlden. TV-serien Mad Men (2007-) berättar om 1960-talets reklamvärld och alla dess problem. När det gäller dans ger suggestiva Black Swan (Darren Aronofsky, 2010) en inblick i operabalettens ofrånkomliga självspäkelser och orubbliga hierarkier. I musikens värld målar 24 Hour Party People (Michael Winterbottom, 2002) en bild av Manchesters musikscen på den tiden då band som Joy Division och New Order ännu inte nått sitt kommersiella genombrott. På ungefär samma sätt beskriver Berlin Calling (Hannes Stöhr, 2008) en del av den tyska elektronikscenen. Det handlar om fält som är väldigt viktiga för vår ekonomi även om fälten själva inte är genomkommersialiserade.

De olika skildringar som finns av kulturella och kreativa näringar på film visar på en stor mångfald, och olikheterna mellan alla de här filmerna är kanske mer intressanta att notera än likheterna. De kan belysa att det inte alltid är lyckat att bunta ihop och prata om alla dessa olika näringar som en sammanhållen massa, utan att det i stället är mer intressant att betrakta var och en utifrån sin egen särart.

Erik Wikberg

Foto: Max Green Ekelin

Filmer som nämns i inlägget:
Pionjären, King Vidor, 1949 (IMDb)
The Artist, Michel Hazanavicius, 2011 (IMDb)
Det våras för Hitler, Mel Brooks, 1967 (IMDb) 
Thriller – en grym film
, Bo Arne Vibenius, 1974 (Svensk Filmdatabas)
Kill Bill: Vol. 1, Quentin Tarantino, 2003 (IMDb)
Kill Bill: Volume 2, Quentin Tarantino, 2004 (IMDb)
Djävulen bär Prada, David Frankel, 2006 (IMDb)
Mad Men (TV), 2007- (IMDb)
Black Swan, Darren Aronofsky, 2010 (IMDb)
24 Hour Party People, Michael Winterbottom, 2002 (IMDb)
Berlin Calling, Hannes Stöhr, 2008 (IMDb)

Trailrar:

Pionjären

The Artist

Det våras för Hitler

Thriller – en grym film

Kill Bill: Vol. 1

Kill Bill: Vol. 2

Djävulen bär Prada

Mad Men

Black Swan

24 Hour Party People

Berlin Calling

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 + 3 =