Eva Kingsepp_Foto_Jonas Åblad_LargeI förra veckan sände SVT ett uppmärksammat reportage i Uppdrag granskning om politiskt våld i Sverige och nazistiska Svenska motståndsrörelsen. I dag föll domen mot den vänsterextremist som högg en nazist i ryggen i Kärrtorp, och den 1:a maj marscherar det nazistiska partiet Svenskarnas parti genom Jönköping för tredje året i rad. Eva Kingsepp – medievetare verksam som forskare och lektor vid Historiska institutionen på Stockholms universitet – skriver om hur nazismen och nazister ofta skildras i populärkulturen.  

Nynazismen är på frammarsch i Sverige. Jag har i snart 15 år forskat kring dagens föreställningar om Nazityskland och nazism, och vår bild av nazism och nazister är extremt färgad av populärkulturens. En nazist är någon som inte riktigt är en människa som andra, utan en ondskans hantlangare vars blotta existens hotar allt och alla. Den långe, überblonde, iskallt beräknande nazistiske skurken som leder totalt känslolösa mördarmaskiner har kommit att bli en modern arketyp. Han finns förstås i både dokumentär- och spelfilmer om Nazityskland och andra världskriget, men han dyker också upp i filmer som Die Hard (John McTiernan, 1988) – vilket visar på hur det i grunden rör sig om en figur som förkroppsligar vissa egenskaper snarare än en viss politisk rörelse.

Om vi jämför med vänsterextremt våld finns det inte någon direkt motsatsbild: de onda kommunister som dyker upp på film – i synnerhet filmer gjorda under det kalla krigets dagar – är som regel varianter på den klassiska nazistmodellen. Ta till exempel Dolph Lundgrens Drago i Rocky IV (Sylvester Stallone, 1985). Också den sovjetiska terrorapparatens handgångna män och kvinnor är gärna blonda, uniformerade stenansikten med världshärskarambitioner. I dag är de här figurerna ganska passé – även om Steven Spielberg med tämligen klen framgång försökte återuppliva dem i Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (Steven Spielberg, 2008) – och i stället har onda muslimska terrorister klivit upp som universalskurkar. De ser helt annorlunda ut och uppför sig helt annorlunda än de blonda bestarna, men är lätta att känna igen: stereotypen av den illvillige araben är sedan länge etablerad i väst.

Även om det i grunden är hotet mot det goda samhället, människoförakt och våld som utgör problemet föreställer vi oss lätt att det kommer från ett visst, lättidentifierbart håll snarare än från något annat, mer diffust. Vad de flesta inte tänker på är att samma idéer som i filmer om Nazityskland stämplas som förkastliga hyllas i oräkneliga andra sammanhang, framför allt kanske i amerikanska filmer. USA:s filmindustri är givetvis inte nazistisk, min poäng är att det finns en dubbelhet när det kommer till vad som inom populärkulturen lyfts fram som skräckbilder och vad som lyfts fram som ideal.

Den förenklade, svartvita bilden av Nazityskland som Ondskans Rike gör det lätt för publiken att ifrågasätta den. Det känns inte rimligt att hela det tyska folket glatt skulle följa en skrikande galning som vill utrota alla utom dem som råkar vara blonda, heterosexuella och har en rasligt korrekt stamtavla. Med detta följer en föreställning om att mainstreambilden av Nazityskland är förljugen: ”segrarna skriver historien”. För en del kan det gå så långt att också ett ifrågasättande av Förintelsen blir logiskt.

Problemet är att de ständiga mediekonstruktionerna av rakt igenom onda skurkar och den egna identifikationen med de goda krafterna också legitimerar – ibland rent av förespråkar – ”rättfärdigat” hat och våld. Utan skygglappar blir världen mer komplicerad än så.

Eva Kingsepp

Foto: Jonas Åblad 

Filmer som nämns i inlägget:
Die Hard, John McTiernan, 1988 (IMDb)
Rocky IV, Sylvester Stallone, 1985 (IMDb)
Indiana Jones och Kristalldödskallens rike, Steven Spielberg, 2008 (IMDb)

Trailrar:

Die Hard

Rocky IV

Indiana Jones och Kristalldödskallens rike

Eva Kingsepp på Twitter:
@EvaKingsepp

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 − 2 =