Francine Agbodjalou

Vi bad skådespelaren, dramatikern och performanceartisten Francine Agbodjalou att skriva om kultur och demokrati. Det blev en text om vita statyer och om hur kulturen måste demokratiseras – och om en YouTube-serie som plockades upp av Pharrell Williams.

“Tillåt mig att tänka högt.”

“Tillåt mig att tänka högt” har alltid varit ett uttryck som har provocerat mig, det har funnits som ett slags indikation på att den som säger det inte kommer att ta ansvar för det som sedan sägs.

Tänk om något liknande skulle börja användas inom fotboll? Att reglerna ändrades och ett extra kort infördes – ett kort som spelarna kunde vifta med på plan innan de tacklar någon, för att sedan slippa få gult eller rött kort av domaren. På samma sätt används uttrycket “tillåt mig att tänka högt”. Någon ser medvetet till att skaffa sig ett frikort.

Jag önskar mig ett kulturlandskap där ekonomiska och politiska intressen inte innebär ett sådant frikort. Ett ansvar måste tas, andra värden måste få spela roll. Målet kan inte vara enfald, ett klimat där alla ska förhålla sig till det som är normativt och normbildande. Jag önskar mig ett kulturlandskap där den kreativitet som skapas ur bristen på identifikation inte ses som något negativt, där vi slutar stämpla den som ett särintresse eller som ett utslag av populism och något slags subkulturell kommers.

Som ett exempel på något som skapats ur ett behov av avspegling och identifikation skulle jag vilja lägga fram serien The Misadventures of Awkward Black Girl (2011-2013), som började som en fiktiv webbserie av Issa Rae på YouTube. Det var ett från början crowdfundat projekt, men på grund av seriens popularitet plockades den så småningom upp av Pharrell Williams YouTube-kanal i am OTHER.

Det måste ske en demokratisering av kulturen. Man kan inte prata om demokrati och endast referera till antikens Grekland och mena på att ett samhälle där bara västerländska män gavs möjligheter att rösta och vara fria medborgare verkligen kan ses som den sanna demokratins vagga. Det är att förneka ett globalt perspektiv och människor vars utgångsläge inte nödvändigtvis är västerländskt. Mina tankar går till Medelhavsmuseets utställning Vita lögner (9 oktober 2010 – 30 januari 2011), som tog upp hur den vita marmorn i antikens statyer länge varit en del av ett västerländskt identitetsskapande – trots att det sedan länge varit känt att statyerna egentligen varit polykroma och fullkomligt färgsprakande. Den västerländska, kulturella identiteten har suttit så hårt att denna förfalskning av historien fått fortsätta.

Konstnärsnämnden, som ger stöd för resor och kulturutbyten inom flera olika konstnärliga fält, beviljar inte längre stöd för resor till länder UD avråder från att resa till. Vad kommer det att ha för betydelse för en samtida global skildring? Kommer länder att reduceras till att enbart vara sina konflikter? Vad kommer att hända med de konstnärer som har anknytningar till dessa länder, och vars konstnärskap och identiteter nu tvingas genomgå en ”svensk” filtrering? Det får mig att undra vad det hade blivit av Nima Sarvestanis och Maryam Ebrahimis dokumentär Frihet bakom galler (2013), som mestadels utspelar sig i ett kvinnofängelse i Afghanistan. Jag tänker på scenen där Sara precis hade frigivits och pratade om att hennes familj förmodligen planerat att mörda henne när hon kom ut ur fängelse. Vad hade hänt om kameran inte varit närvarande? Jag tänker på den globala kvinnokampen. Jag tänker på det västerländska identitetsskapandet. Jag tänker på statyer som återigen kommer att tappa sin färg och som alla kommer att minnas som vita.

Francine Agbodjalou

Foto: Rickard Bergstedt

Filmer/serier som nämns i inlägget:
The Misadventures of Awkward Black Girl, Issa Rae, 2011-2013
Frihet bakom galler, Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi, 2013 (Svensk Filmdatabas)

Se hela serien The Misadventures of Awkward Black Girl

Trailer:

Frihet bakom galler

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 3 = 6