Gabriel Jonsson

I går hölls parlamentsval i Nordkorea, det första som skett sedan Kim Jong-Un tog över makten. Gabriel Jonsson, docent i  Koreas språk och kultur vid Stockholms universitet, skriver om en National Geographic-dokumentär inspelad i landet – och om hur inget samhälle helt kan utplåna människors grundläggande egenskaper.

Under flera år har jag visat TV-dokumentären National Geographic Explorer: Inside North Korea (Peter Yost, 2007) på kurser om koreansk politik på Stockholms universitet, institutionen för orientaliska språk. Den handlar om en doktor från Nepal som reser in i Nordkorea med en reportagegrupp bestående av bland annat kinesisk-amerikanskan Laura Ling, som för talan i filmen. Syftet med det veckolånga besöket är att utföra över 1 000 ögonoperationer för att blinda människor ska få tillbaka synen.

Teamet är bevakat under hela vistelsen, ett dominerande intryck är den extremt hårda kontrollen ledaren Kim Jong Il (1942-2011) utövar över sitt folk. Det kommer fram särskilt i två scener. Den ena är när gruppen besöker ett hem och vill veta hur den välbärgade familjen i huvudstaden P’yôngyang lever, men vad de verkligen får se är begränsat. Alla porträtt föreställer Kim Jong Il och fadern Kim Il-sung (1912-1994), vilket avspeglar den såvitt mig bekant mest omfattande personkulten i världshistorien. Som svar på frågan vilket porträtt mamman gillar mest blir svaret ”alla”, vilket kan bero på att en gradering skulle ha uppfattats som sårande för de gudabenådade ledarna.

Med under besöket i hemmet är gruppens tolk, som när Ling frågar ”Can the leader ever do anything wrong?” säger ”I don’t understand the question”. Uppenbarligen är det något otänkbart. Det är dumt att ens ställa frågan, Ling hade i förväg kunnat räkna ut att hon inte skulle få något svar. Då och då är det som om reportagegruppen mest har skojigt åt personkulten som en främmande företeelse, vilket den onekligen är – men det hade gjort ett seriösare intryck om de hade försökt förstå den mera som en politisk och kulturell yttring.

Den andra scenen är när patienterna, som har förbundna ögon, får ta av bindlarna i en stor hall där de två ledarnas porträtt hänger längst fram. Alla tackar omedelbart ledarna för att de återfått synen och hyllar dem på ett nästan identiskt sätt, men de säger inget alls om den nepalesiske doktorns insatser. Hur upplever han situationen? Scenen visar entydigt att människor är så indoktrinerade att de agerar likadant, även om de skulle ha olika uppfattningar om ledarna.

Man förstår via de här två scenerna väldigt väl hur starkt politiserat samhället är. Det framkommer även i spelfilmen Blomsterflickan (Choe Ik-kyu och Pak Hak, 1972), som handlar om en flicka som gör allt för den revolutionära kampen mot den japanska ockupationen av Korea (1910-1945) ledd av Kim Il-sung.

I National Geographic Explorer: Inside North Korea visas också hur människor grät hysteriskt när Kim Il-sung dog. Man kan fråga sig hur genuin sorgen var. Nordkorea skulle inte visa upp människor med avvikande uppfattningar, men inget samhälle kan helt utplåna människors grundläggande egenskaper – bara hindra dem från att visa dem öppet.

Gabriel Jonsson

Foto: Stockholms universitet

Filmer som nämns i inlägget:
National Geographic Explorer: Inside North Korea (TV), Peter Yost, 2007 (IMDb)
Blomsterflickan, Choe Ik-kyu och Pak Hak, 1972

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 × 7 =