Håkan JönssonI går avslöjades vilka restauranger som får stjärnor i världens mest omtalade krogguide, Guide Michelin – och tre nya, svenska krogar fick varsin stjärna. I dag skriver Håkan Jönsson, docent i etnologi vid Lunds universitet och preses i Måltidsakademien, om filmens gastronomi.

Trots att själva biosalongen är något av en kulinarisk katastrofzon, fylld av en mättad doft av popcorn med smörarom och smakämnen från industrikonfekt, finns många minnesvärda matskildringar i filmer. Som etnolog intresserar jag mig särskilt för dem som visar hur kulturella processer skapas och tolkas med hjälp av mat. I tidiga filmer är det skildringar av frånvaron av mat som etsat sig fast. Chaplins Guldfeber (1925), där han lagar till sin känga, liksom senare Per Oscarssons utmärglade gestalt i filmatiseringen av Knut Hamsuns Svält (Henning Carlsen, 1966), förmedlar den upplevelse av att inte få tillräckligt med föda som varit en så stark drivkraft för mänskligt utvecklingsarbete.

Efterkrigstidens sociala ingenjörskonst och dess intåg i hemmen skildras på ett lysande sätt i Psalmer från köket (Bent Hamer, 2003). En utsänd svensk inspektör sitter uppkrupen i ett jakttorn inne i köket hos en äldre man i den norska glesbygden för att skildra hans förehavanden. Hans detaljerade kartor över mannens irrationella rörelsemönster skall sedan ligga till grund för en plan för att uppföra mer rationella kök. Filmen har viss verklighetskoppling. Hemmens Forskningsinstitut grundades 1951, och de standardiserade kök och matlagningsredskap vi fortfarande lever med i Sverige skapades under denna period. Det fanns en stark tro på att även hemmen måste bli lika rationella som det löpande bandets fabriker.

De senaste årtiondenas uppgradering av gastronomin, då mat och dryck blivit legitima njutningsredskap för medelklassen även i protestantiska länder, har gjort en del minnesvärda avtryck. I och med Sideways (Alexander Payne, 2004) lärde sig många vad Pinot noir är, och filmen är också en rörande skildring av vindrickandets klassresa. Paul Giamattis rollfigur är långt från den stereotype affärsmannen med för mycket pengar som använder vin för att imponera med sin rikedom. Här skildras i stället en äkta passion för vin hos en man med torftig ekonomi och ett lika torftigt kärleksliv.

Intresset för mat i den högre skolan har nu blivit så stort att det till och med framgångsrikt går att göra film om restaurangkritiker. Ta till exempel The Trip (Michael Winterbottom, 2010). Men, det finns också flera komiska uppgörelser med restauranger som snobberiets arena. Mister Creosote i Monty Python’s Meningen med livet (Terry Gilliam och Terry Jones, 1983) är ett lustmord på restaurangens konventioner, med John Cleeses kypare som extra krydda. Han har sett det mesta i gästväg och upprätthåller en korrekt fasad oavsett gästens utsvävningar. Det kan ju resultera i dricks när notan skall betalas. Än bättre är Mr Beans restaurangbesök, en pedagogisk genomgång av restaurangens särart. Hans oförmåga att inse att förfrågan om han vill prova husets vin inte alls är en förfrågan om att faktiskt prova husets vin (vilket han gör), och att han betalar när maten serveras är exempel på hur Bean uppvisar en brist på det kulturella kapital som krävs för ett restaurangbesök. Riktigt bra blir det när det absurda i att matsedelns rätter kräver särskilda språkkunskaper manifesteras genom Beans omedvetna beställning av råbiff (Steak tartare), som han tror är en stekt biff.

Råbiffens uppdykande på tallriken visar också hur nära äcklet ligger det delikata. I Indiana Jones-filmerna på 1980-talet åt hjälten och hjältinnan (eller förväntades i alla fall äta) eye ball soup, småormar och levande skalbaggar. Maten var betydligt mycket mer skrämmande än de stereotypa skurkarna. I dag när de flesta av ingredienserna kan förtäras på restauranger som höjts till skyarna av bloggande foodies känns rädslan för skalbaggar tämligen överdriven. Men då glömmer man bort den neofoba matkultur som fanns i både USA och min uppväxts Sverige. Vitlök var ett exotiskt inslag som möjligen kunde tolereras om det tillsattes i homeopatiska doser (kokböckerna rekommenderade att gnugga insidan av kastrullen med en vitlöksklyfta som sedan kastades för att inte smaken skulle bli för frän). Rå fisk var fullständigt otänkbart som människoföda. Men med Indiana Jones såddes det första fröet till gränsöverskridande matkonsumtion hos de storögda elvaåringar som lyckats ta sig in i biosalongen.

Ett tabu som dock aldrig lär sprängas är motviljan mot att äta människa. Delikatessen (Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet, 1991) ger oss den ultimata illustrationen av talesättet att bara Gud och slaktaren vet vad som finns i korven. Hannibal Lecters humana frosseri i När lammen tystnar (Jonathan Demme, 1991) – där han faktiskt verkligen menar det när han säger ”I am having an old friend for dinner” – är svår att glömma.

En personlig favorit på samma tema är den danska filmen De gröna slaktarna (Anders Thomas Jensen, 2003), där Mads Mikkelsen briljerar som den misslyckade charkuteristen Sven Svedt, vars liv får ny mening efter att han upptäckt potentialen i att sälja avlidna, marinerade elektriker och små svenskar som förirrat sig i parken på kvällen till hungrande småstadsbor. Jag skrattar mig till insikt om ett dilemma som finns inbyggt i människans natur: vi måste äta varierat, samtidigt som vi är dåligt utrustade för att skilja det ätliga från det oätliga med våra sinnen.

Håkan Jönsson

Fotograf: Charlotta Lindqvist

Filmer som nämns i inlägget:
Guldfeber, Charles Chaplin, 1925 (IMDb)
Svält, Henning Carlsen, 1966 (Svensk Filmdatabas)
Psalmer från köket, Bent Hamer, 2003 (Svensk Filmdatabas)
Sideways, Alexander Payne, 2004 (IMDb)
The Trip, Michael Winterbottom, 2010 (IMDb)
Monty Python’s Meningen med livet, Terry Gilliam och Terry Jones, 1983 (IMDb)
Mr Bean (TV), 1990-1995 (IMDb)
Jakten på den försvunna skatten, Steven Spielberg, 1981 (IMDb)
Indiana Jones och de fördömdas tempel, Steven Spielberg, 1984 (IMDb)
Indiana Jones och det sista korståget, Steven Spielberg, 1989 (IMDb)
Delikatessen, Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet, 1991 (IMDb)
När lammen tystnar, Jonathan Demme, 1991 (IMDb)
De gröna slaktarna, Anders Thomas Jensen, 2003 (IMDb)

Trailrar:

Guldfeber

Psalmer från köket

Sideways

The Trip

Monthy Python’s Meningen med livet

Jakten på den försvunna skatten

Indiana Jones och de fördömdas tempel

Indiana Jones och det sista korståget

Delikatessen

När lammen tystnar

De gröna slaktarna

Mer av Håkan Jönsson:

http://hakanjonsson.nu/

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







5 + 6 =