Hannes Dükler_ foto_Pi Frisk_LargeHur skildras pappor och faderskap på film? Apropå Fars dag på söndag skriver filmkritikern Hannes Dükler om bristen på varierade pappaporträtt – och om en av de filmpappor som har berört honom allra mest.

I onsdags var det precis arton år sedan jag blev pappa för första gången. Redan tidigt blev jag varse de låga förväntningar som fanns på mig från samhället i stort – i journalanteckningarna från BB stod det om hur duktig pappan varit som bytt blöjor på sitt eget barn, och under en av BVC:s föräldraträffar påpekade barnmorskan hur viktigt det var att som mamma inte lägga sig i om pappan råkade klä barnet i plagg som inte matchade. (Som exempel angavs röd byxa till orange tröja.)

Jag insåg snart att det var lika illa ställt i filmvärldens skildringar av pappalivet (även detta alltså i samband med att jag själv blev förälder, ungefär som männen som blir feminister först när de får döttrar). Bristen på varierade pappaporträtt i film var och är påtaglig. I allmänhet reduceras fadersrollen till den despotiske patriarken eller ännu oftare den tafatte tönten, ett mansbarn som orsakar kaos och förväntad komik när han ska ta hand om sitt barn. Som skapar oreda i köket, blir nedbajsad när han ska byta blöjor och tappar bort barnet bara för att hitta det i en knasig eller prekär situation. “Ja, se karlar!”

Sedan finns också de filmpappor som ser föräldraskapet som en gyllene chans att själva få leka, att legitimt bli barn på nytt. Senast såg vi det i Zach Braffs bioaktuella Wish I Was Here (2014), en film som hade kunnat få undertiteln “Farbrorn som inte vill va´stor”. Där spelar Braff den kämpande skådespelaren Aidan som utan framgång går på ständiga auditions medan hustrun Sarah är den som tack vare ett glädjelöst kontorskneg ser till att det finns mat på bordet. Även om just detta faktum unikt nog faktiskt poängteras av hustrun i en kort scen förväntas vi ändå tycka att Aidan är så där härligt Skön när han får spontanknasiga infall med barnen (hemmaundervisar på ett tokroligt sätt, går runt på stan i maskeraddräkt etc) när han egentligen bara är en ansvarslös fjant.

Möjligen finns även den frånvarande pappan som ytterligare en typ (både inom filmen och litteraturen), vilket inte är så konstigt. Det är en tacksam karaktär att teckna: det är så mycket lättare att mytologisera den förälder som inte finns där, att klä den svikande i fantiserade, idealiserade egenskaper och attribut (Lex Efraim Långstrump).

Paradoxalt nog måste den filmhistoriskt mest frånvarande föräldern någonsin – Cooper i Interstellar (Christopher Nolan, 2014), som inte befinner sig i samma universum som sina barn ens varannan helg – ändå vara att föredra framför alla dessa bortkomna, infantila lekpappor.

Men visst finns det ljusglimtar. Förra året kunde vi se flera skildringar där papparollen avbildats i lite fler nyanser än vanligt: Broken (Rufus Norris, 2012), The Place Beyond the Pines (Derec Cianfrance, 2012), The Master (Paul Thomas Anderson, 2012), Stories We Tell (Sarah Polley, 2012), Beasts of the Southern Wild (Benh Zeitlin, 2012).

Och i år är det en svensk filmpappa som fått en hel del uppmärksamhet – Tomas i Ruben Östlunds Turist (2014) som även han bryter av från den gängse. Kanske är han en sämre pappa än alla de ovannämnda sammantaget. Här har vi en man som vilar tryggt i förvissningen om att han inte är vare sig lekledare, tyrann eller frånvarande, utan en trygg, modern pappa som säkerligen pratar sig varm om ”kvantitetstid framför kvalitetstid” och tror att han representerar total jämställdhet när han varje dag lämnar barnen i skolan så att han med gott samvete kan jobba över fem dagar i veckan. I sanningens ögonblick, där uppe på alprestaurangens uteservering, demaskeras han obarmhärtigt i all sin självcentrering.

Men den filmpappa som på senare år berört mig allra mest är Jimmy i Man tänker sitt (Henrik Hellström och Fredrik Wenzel, 2009), som bland de dömande blickarna på Coop Forums parkering och i det halländska villaområdet bär runt på sin ettåriga Silas i famnen. (Man kan fråga sig om det är Silas som klamrar sig fast om Jimmy eller tvärtom). Han sägs sakna riktning, men kanske har han bara kommit till insikt om att föräldrarollen inte är ett uppdrag eller ett projekt, utan ett oåterkalleligt tillstånd.

Hannes Dükler

Foto: Pi Frisk

 

Filmer som nämns i inlägget:
Wish I Was Here, Zach Braff, 2014 (IMDb)
Interstellar, Christopher Nolan, 2014 (IMDb)
Broken, Rufus Norris, 2012 (IMDb)
The Place Beyond the Pines, Derec Cianfrance, 2012 (IMDb)
The Master, Paul Thomas Anderson, 2012 (IMDb)
Stories We Tell, Sarah Polley, 2012 (IMDb)
Beasts of the Southern Wild, Benh Zeitlin, 2012 (IMDb)
Turist, Ruben Östlund, 2014 (Svensk Filmdatabas) 
Man tänker sitt, Henrik Hellström och Fredrik Wenzel, 2009 (Svensk Filmdatabas) 

Trailrar: 

Wish I Was Here

Interstellar

Broken

The Place Beyond the Pines

The Master

Stories We Tell

Beasts of the Southern Wild

Turist

Man tänker sitt

Hannes Dükler på Twitter:
@hannesdukler

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







× 4 = 28