HenrikHellström_Large

Med anledning av allhelgonaveckan har vi bett ett antal människor att skriva om film på tema “Döden”. En av dem är Henrik Hellström, skådespelare och manusförfattare och regissör bakom bland annat Man tänker sitt (2009). Här skriver han om levda liv, Isak Borg och tankarna bakom kommande The Quiet Roar

”Hörde du smällen?”, det var min mormor i luren. Jag satt och skrev på manuset till The Quiet Roar i Malmö när telefonen plötsligt visade sextio missade samtal från mormor. Hon berättade om hur hon låg på det kalla plåtdäcket på ett skepp med kraftig lutning. Mannen hon levt med, min morfar, låg i en säng bredvid. Hon sträckte sig efter honom för att få hjälp, men han vände sig bort. Ansiktet var dolt i skuggor och hon hade aldrig sett honom så hemsk. Smällen var från ett träd som hade knäckts. Min mormor ligger vagt till grund för filmens huvudkaraktär Marianne. Min mormor var vettskrämd för döden, som hon tyckte reste sig som en svart mur. Hon levde sista tiden i ett tillstånd där allt flöt ihop – dröm och verklighet, dåtid och nutid.

Ett år senare hälsade vi på den pensionerade neuropsykiatrikern Peter Fenwick i London. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt nära-döden upplevelser. Han talade varmt om döden, den av livspassagerna som enligt honom ges minst vördnad. För honom var det mystiska konkret. Han talade bland annat om förvarningen som kommer innan döden. Att den kunde komma i en stark drömupplevelse. Vi pratade om Marianne, huvudkaraktären i The Quiet Roar, och om min mormors dröm. Trädet som knäcktes, båtfärden och hur hon förgäves sträckte sig efter en hjälpande hand. Peter sa att det lät som en förvarning och att förvarningar kommer två år före dödsfallet. Tänk om det vore så.

Döden ligger som fond i The Quiet Roar, en kontrast till en dödsförnekande kultur med fokus på konsumtion och framgång. Marianne har fått sin tid utmätt, hon har tre månader kvar enligt läkarnas uppskattning. Hennes oro driver henne till en klinik i Tyskland, där hon genom en hallucinogen behandling får möta sig själv. I ett tidigt skede av manusutvecklingen såg jag Ingmar Bergmans Smultronstället (1957) på Lilla filmfestivalen i Båstad. Filmaren och psykoanalytikern Ingela Romare höll ett föredrag efter filmen. Smultronstället träffade rätt i manusprocessen som jag befann mig i då. En människa som levt ett liv och nu tampas med de konsekvenser av val som gjorts. Ett liv där tid till förändring är knapp. Isak Borg i Smultronstället går från det hårda ansiktet i början av filmen till det mjuka leendet när han säger ”god natt” i slutet. Den karaktärsbågen, den lilla resan från orolig till lugn. Den resan hade jag med mig från sociologiprofessorn Lars Tornstam och hans teorier om gerotranscendens. Han beskriver en nionde ålder där övergången innebär en perspektivförskjutning från mer materialistisk och rationell syn på livet till en mer transcendental. En ökad känsla av sammanhang med helheten, där rädslan för döden minskar.

Mitt under inspelning, en tisdag två år efter mormors dröm om den dramatiska båtresan, ringer min mamma och berättar att mormor är dålig. Jag kan åka ner till henne först till helgen, men inte nu, för stort ansvar vilar på mig. Det går snabbt, dagen efter ringer min syster. Mormor dog på natten, ingen av oss hann ner.

I Smultronstället läser Isak Borg de två första verserna ur Johan Olof Wallins psalm Var är den Vän, som överallt jag söker. Mormors tröst var Pär Lagerkvists dikt Livsbåten och raderna “Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman. En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel som för dig bort från kvällens land till dagens.

Henrik Hellström

Foto: Johannes Helje

Filmer som nämns i detta inlägg:
The Quiet Roar, Henrik Hellström, under produktion (Svensk Filmdatabas)
Smultronstället, Ingmar Bergman, 1957 (Svensk Filmdatabas)

Trailer Smultronstället

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







2 + = 6