Isabelle_Ståhl_Large

Isabelle Ståhl är krönikör och litteraturredaktör för Nöjesguiden, och skriver magisteruppsats i idéhistoria. Med anledning av bokmässan skriver hon om litteratur och det skrämmande med biosalonger.

Biosalonger ger mig alltid ett tryck över bröstkorgen. När jag läser en bok finns alltid möjligheten att avbryta om upplevelsen inte lever upp till mina krav. Ser jag en film på datorn kan jag alltid öppna en ny flik och gå in på Facebook om den blir för långtråkig, otäck eller sorglig. Det finns något lite skrämmande med biosalongens mörka, slutna rum där man måste sitta kvar, gapa och matas med ljud och bilder och känna den egna världen lösas upp i medvetandets bakgårdar och falla ihop som papperskulisser.

Jag läser oftast på om filmens slut innan jag börjar titta. Överraskningar roar mig inte, jag vill ha kontroll och överblick. Efter en golvande sorglig eller hemsk slutscen kan jag vara fylld av stämningen i dagar. Kanske är jag präglad av en hypermedialiserad samtid av användargenererat innehåll, fan fiction, interaktiva medier och datorspelande där jag kunnat blanda mig in i handlingen och till viss del kunnat skydda mig mot de känslor som den väcker. Idén om det upphöjda geniet som levererar färdiga och okritiserbara konstverk till sin publik är föråldrad. På Youtube bombarderas vi med uppmaningar att påverka vad vi ser på skärmen framför oss. Kanske har det berövat oss förmågan att vänta och ta emot – och samtidigt längtar vi kanske efter en upplevelse som kräver att vi stannar upp.

Jag minns när jag såg den mycket vackra och långsamma filmen Freier Fall (Free Fall, Stephan Lacant, 2013). Handlingen kretsar kring en polis vars familj faller sönder när han får känslor för en manlig kollega. Som bok hade superrealismen inte funkat för mig: i långa, skavande scener händer det nästan ingenting, kameran följer blickar och frustrerade små rörelser och när man tror att det äntligen ska hända något slutar scenen. De utdragna, dröjande scenerna hade förmodligen krävt tiosidorsskildringar i en roman. De hade tråkat ut mig. Det är svårt att skildra det abstrakta med ord, det hade varit svårt att få fram de dunkla stämningarna i filmen i bokform. Orden och språket förtingligar och benämner, stämningar och känslor undandrar sig litteraturens benämnande.

Litteraturen har alltid haft komplex för det: under 1830-talet började kameran och mikroskopet konkurrera med romanen. För att ha en chans mot dessa nya påfund tvingades litteraturen att börja härma dem: författarna blev fixerade vid att skildra det synliga och tingliga. De ville skriva i bilder, konkretisera, driva bort allt metaforiskt och symboliskt. De började skriva fram bilder i stället för handling, skriver litteraturforskaren Sara Danius i sin bok Den blå tvålen. Den realistiska romanens långa in- och utzoomningar av människor som gör vardagliga saker kändes säkert kittlande verklighetstrogna och explosiva på 1830-talet, innan filmen hade börjat erbjuda oss rörliga bilder på stor duk med surroundljud. Kanske kände läsarna samma liknande svindelkänsla av att kliva ur sin egen tillvaro och kastas ut i en okänd värld som jag kan känna när jag ser en film.

Man kan fråga sig vad deltagarkulturen gör med filmen – kommer vi helt förlora förmågan att vänta, lyssna, titta och ta emot? Kanske inte. Och även om jag har stora sympatier med fan fiction som skriver om slutet på historien – kanske blir de tuffa manliga huvudpersonerna förälskade i varandra – finns det något spännande med oförhandlingsbara slut, med en värld som skaparen lämnat utan kommentarer. När Ridley Scott på senare år konstaterade att Harrison Ford i Blade Runner (Ridley Scott, 1982) är en android blev jag besviken. Jag blir provocerad när filmskaparen pratar om filmen i intervjuer, det förtar magin, gör filmvärlden till en av många tänkbara förhandlingsbara världar. Jag vill ha något episkt, något som inte kan ändras i efterhand. Något som trots tidens obevekliga ström förblir vad det är.

Isabelle Ståhl

Foto: Privat

Filmer som nämns i detta inlägg:
Freier Fall, Stephan Lacant, 2013 (IMDb)
Blade Runner, Ridley Scott, 1982 (IMDb)

Trailer Freier Fall: 

Trailer Blade Runner: 

Mer av Isabelle Ståhl:
http://isabellestahl.wordpress.com

Isabelle Ståhl på Twitter:
@Isabellestahl

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







4 + = 8