Jenny Jägerfeld_Foto_Ann-Sofi Rosenkvist_LargeHärom veckan skrev journalisten Emmy Rasper en uppmärksammad krönika om att våga vara öppen kring psykisk ohälsa, och samtalet fortsatte på Twitter under taggen #psykisktförkyld. Gabriel Wikström (S), folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, skrev också en debattartikel om hur regeringen nästa år satsar på att bryta tabut runt psykisk ohälsa. Hos oss skriver författaren och psykologen Jenny Jägerfeld om hur psykisk ohälsa ofta skildras på film, och hur det påverkar attityderna till de människor som drabbas.

I mediedramaturgin får en person med psykisk ohälsa i regel spela en av två roller: våldsverkare eller offer. I 89 procent av alla artiklar som nämner en psykiatrisk diagnos nämns också ett brott, och när det kommer till offerbilden beskrivs människor med psykisk ohälsa gärna som svaga, utsatta och handlingsförlamade. Det här är något som självklart ger en negativ bild av den väldigt heterogena grupp som människor med psykisk ohälsa faktiskt utgör. Det är också något som får negativa konsekvenser för de drabbades självbild, för tendensen att söka hjälp, för relationer och för närstående. Mediabilden cementerar en ålderdomlig syn, den skapar onödiga motsättningar – och på många sätt går den igen i fiktiva berättelser, både i böcker och på film.

Många människor tycker att det är otäckt men lite kittlande att se eller läsa om psykiskt sjuka eller personlighetsstörda människor som begår brott. Kanske för att dessa människor betraktas som mer oberäkneliga än ”vanliga” brottslingar, kanske för att det mest otäcka som många kan tänka sig är att själva bli psykiskt sjuka. Hur många skräckfilmer eller deckare finns det inte som skildrar en psykopat med taskig barndom? Hur många filmer finns det inte om våldsamma män med psykiska problem? Fight Club (David Fincher, 1999), Falling Down (Joel Schumacher, 1993), American Psycho (Mary Harron, 2000), The Shining (Stanley Kubrick, 1980). (Den kanske värsta film jag har sett i den vägen är Lithivm [David Flamholc, 1998], där en bipolär person inte tar sin medicin – sitt litium – och då blir en galen kvinnomördare.)

Det finns givetvis också en stor mängd filmer där människor med psykisk ohälsa skildras som offer. De är, inte helt oväntat, oftast kvinnor: Stulna år (James Mangold, 1999), Black Swan (Darren Aronofsky, 2010), Virgin Suicides (Sofia Coppola, 1999).

En forskningsstudie från Nya Zeeland visar att nära hälften, 43 procent, av karaktärerna med en psykisk sjukdom i dramaserier på ett eller annat sätt framställs som barnsliga, icke-produktiva och misslyckade. Personerna pratar med grammatiskt enkelt språk, använder en barnslig röst eller framstår som förvirrade. Gemensamt är att karaktärerna är oförmögna att hantera vuxenlivets olika krav. En liknande brittisk studie visade att 45 procent av karaktärerna med psykisk ohälsa var att beteckna som våldsamma eller hotfulla.

Genier med psykisk ohälsa är en typ som inte får så mycket medial uppmärksamhet, men som är kraftigt överrepresenterad på film och har en självskriven plats inom fiktionen. Musikaliska genier, konstnärliga genier, mattegenier. A Beautiful Mind (Ron Howard, 2001), Will Hunting (Gus Van Sant, 1997), Shine (Scott Hicks, 1996). Filmvärldens kvinnliga genier med psykisk ohälsa är dock lätträknade. Visst dyker det upp oerhört kompetenta kvinnor, som Carrie i Homeland (TV, 2011-) och Saga i Bron (TV, 2011-) som båda har diagnoser – men de är inte genier på samma vis som männen i filmerna ovan. Journalisten Caroline Hainer menar att deras diagnoser kan ses som ett tecken på att kvinnor inte får vara lika excentriska, brutala och/eller skitiga på samma sätt som männen utan att detta måste legitimeras  – och kanske även bestraffas/betalas? – med en diagnos.

Även om media givetvis har ett större ansvar för hur man skildrar människor med psykisk ohälsa så har även vi som ägnar oss åt fiktion ett ansvar. På samma sätt som det är välkommet att det skrivs nyanserade, komplexa, icke-stereotypa rollkaraktärer för kvinnor, människor med olika etnisk bakgrund och människor med fysiska funktionshinder är det välkommet att det skrivs nyanserade, komplexa karaktärer med psykiska funktionshinder där detta inte har en bärande betydelse.

Problemet när man porträtterar någon ur en stigmatiserad grupp är att man alltid kan försvara sig med att man inte berättar något om alla personer i den gruppen utan bara om just den aktuella rollfiguren. Men när alltför många manus- och deckarförfattare gör likadant uppstår ett problem. Rädslan för människor med psykisk problematik eldas på. Det bidrar till ett vi-och-dom-tänkande, och det leder till en gruppstigmatisering av alla med psykisk ohälsa. Konsten ska givetvis vara fri, men att tänka efter och inte bara oreflekterat återreproducera stereotyper är att ta ansvar, och borde ingå i jobbeskrivningen för manusförfattare, producenter, filmbolagschefer och distributörer.

Jenny Jägerfeld

Foto: Ann-Sofi Rosenkvist

 

Filmer/serier som nämns i inlägget:

Fight Club, David Fincher, 1999 (IMDb)
Falling Down, Joel Schumacher, 1993 (IMDb)
American Psycho, Mary Harron, 2000 (IMDb)
The Shining, Stanley Kubrick, 1980 (IMDb)
Lithivm, David Flamholc, 1998 (Svensk Filmdatabas)
Stulna år, James Mangold, 1999 (IMDb)
Black Swan, Darren Aronofsky, 2010 (IMDb)
Virgin Suicides, Sofia Coppola, 1999 (IMDb)
A Beautiful Mind, Ron Howard, 2001 (IMDb)
Will Hunting, Gus Van Sant, 1997 (IMDb)
Shine, Scott Hicks, 1996 (IMDb)
Homeland (TV), 2011- (IMDb)
Bron (TV), 2011- (IMDb)

Trailrar:

Fight Club

Falling Down

American Psycho

The Shining

Stulna år

Black Swan

Virgin Suicides

A Beautiful Mind

Will Hunting

Homeland

Bron

Jenny Jägerfeld på Twitter:
@JennyJagerfeld

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







9 − = 1