Jesper Bengtsson_LargeApropå de två bortförda svenska journalisterna i Syrien bad vi Jesper Bengtsson, chefredaktör för Tiden och före detta ordförande för Reportrar utan gränser, att koppla journalister i farliga konflikthärdar till film.

För en tid sedan lade jag ut en fråga på min Facebook-sida: Vet ni några bra filmer som handlar om journalister i farliga konflikter? Jag fick dussintals svar. The Killing Fields – Dödens fält (Roland Joffé, 1984), förstås, filmen som handlar om massakrerna i Kambodja när Röda Khmererna tog över på 70-talet. Brännpunkt Djakarta (1982), en av regissören Peter Weirs allra bästa filmer. Harrison’s Flowers (Élie Chouraqui, 2000), om Bosnienkriget. Alla bra filmer. Gripande. Dramatiska. Välspelade. Och samtliga handlar om västerländska reportrar som ger sig ut i världen och möter faran.

Jag vet, det är inte konstigt att det blir så. Dramaturgi är knepiga grejer, och det är alltid enklare att göra en film om en person som publiken kan identifiera sig med. Någon som är lite som man själv, fast modigare. Mer våghalsig. Oftast också lite snyggare. Jag har själv varit iväg som reporter i ett dussintal länder, ofta relativt brutala diktaturer, och av någon anledning har jag nästan aldrig stött på kollegor som ser ut som Adrien Brody, Mel Gibson eller Sigourney Weaver.

Sedan, efter att mitt FB-flöde fyllts av bra filmtips, ramlade en annan typ av film in.

Burma VJ – Reporting From a Closed Country (Anders Østergaard, 2008). Jag tog mig för min sluttande panna. Den borde jag, som ägnat femton år åt att intressera mig för Burma, verkligen ha kommit att tänka på helt på egen hand.

Det är en dokumentär. Den utspelar sig under några veckor kring Saffransupproret 2007, när några hundra tusen buddistiska munkar demonstrerade mot Burmas militärdiktatur. Händelserna var mer eller mindre blockerade för alla västerländska medier. De journalister som fanns på plats i landet låstes in på sina hotellrum. I stället bevakades hela händelseförloppet av burmesiska journalister, som i största hemlighet filmade demonstrationerna och motvåldet med dolda videokameror. Filmbilderna smugglades sedan ut till grannlandet Thailand, där materialet redigerades och kunde sändas ut över världen, och i vissa fall även tillbaka in i Burma.

Allt orkestrerades av Democratic Voice of Burma, en radio- och TV-kanal som under två decennier sände burmesiska nyheter från en studio i Oslo. Flera av de journalister som arbetade under cover i landet greps senare och dömdes till långa fängelsestraff, i flera fall över 60 år. I dag är de fria. Pressfriheten har ökat påtagligt i Burma sedan 2007 och de medier som tidigare bara kunde verka i exil har kunnat återvända.

Burma VJ påminner oss om hur farligt det kan vara för de journalister som försöker spegla en konflikt, ett krig eller någon annan typ av konflikt. Många sätter sitt liv på spel. Definitivt sin frihet. Ändå är det nödvändigt att de finns där, att de gör sitt jobb. Jag är glad att de där filmerna som speglar deras verklighet görs. Att de visar villkoren, och nödvändigheten i journalisternas arbete.

Jesper Bengtsson

Foto: Leif Hansen 

Filmer som nämns i inlägget:
The Killing Fields – Dödens fält, Roland Joffé, 1984 (IMDb)
Harrison’s Flowers, Élie Chouraqui, 2000 (IMDb)
Brännpunkt Djakarta/The Year of Living Dangerously, Peter Weir, 1982 (IMDb)
Burma VJ – Reporting From a Closed Country, Anders Østergaard, 2008 (IMDB)

Trailers

The Killing Fields – Dödens fält:

Harrison’s Flowers

Brännpunkt Djakarta:

Burma VJ – Reporting From a Closed Country:

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 − 4 =