Jesper di Corsi

På fredag har Anna Odells Återträffen premiär. Med anledning av filmens mobbningstema har vi bett ett par personer att skriva om just mobbning på film. En av dem är Jesper di Corsi, journalistikstuderande med praktik på Kamratposten och skolinformatör för RFSU.

Många filmer lämnar tydliga avtryck. En känsla som är lätt att sätta ord på: ilska, sorg, lättnad eller ren glädje. Men filmer som rör sig runt mobbning och utanförskap lämnar mig ofta med en känsla av att inte förstå vad jag känner, tänker eller tycker. Två filmer som satt djupa spår är estniska Klassen (Ilmar Raag, 2007) och Smärtgränsen (Michel Franco, 2012). Gemensamt för dem båda är att de är så brutala i sin skildring av skolan och dövheten i dess väggar.

I Smärtgränsen flyttar Alejandra tillsammans med sin pappa till en ny stad. Flytten ser till en början ut att vara problemfri, sedan sprids en mobilinspelning där Alejandra har sex med en av de populära i klassen. Det som börjar med glåpord eskalerar fort och leder till grovt våld och övergrepp. Det ligger alldeles för nära verkligheten, det är omöjligt att inte bli berörd. I Klassen är Joosep redan vid filmens början den utstötte i klassen. Han är konstig i de andras ögon och utsätts systematiskt för grova påhopp från sina klasskamrater. Det är realistiskt och skrämmande. I båda de här filmerna står de vuxna vid sidan, utan att göra något – och båda slutar med våldsamt återgäldande.

Så slutar också Mikael Håfströms Ondskan (2003), där frigörelse genom hämnd vilar tungt över hela berättelsen. De vuxna står vid sidan och låter mobbningen ske. Till slut ser huvudpersonen ingen annan utväg än att med fysiskt våld besegra sin plågoande.

En anledning till att jag har så svårt att ta till mig många filmer på temat är att de aldrig riktigt närmar sig att faktiskt skildra hur mobbningens mekanismer och egenskaper ser ut. Vem blir offer? Vad får någon ut av att trycka ned någon? Vad är kollektivets ansvar? Det är frågor som sällan besvaras. I stället är själva gärningen, offret och hämnden/frigörelsen de centrala bitarna i filmens dramaturgi.

Och där någonstans ligger det, i filmernas slut. Vad vill de egentligen att jag ska känna, göra, säga? De berör mig, men lämnar mig maktlös. Jag hittar ingen lättnad eller tillfredsställelse i att se någon hämnas, bara en känsla av att det här borde ha stoppats mycket tidigare. Kanske är det själva poängen, att det inte går att stå och titta på.

 Jesper di Corsi

 Foto: Alexander di Corsi

Filmer som nämns i detta inlägg:
Klassen, Ilmar Raag, 2007 (IMDb)
Smärtgränsen, Michel Franco, 2012 (IMDb)
Ondskan, Mikael Håfström, 2003 (Svensk Filmdatabas)

 Trailer
Smärtgränsen

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







5 × = 30