Joakim Sten_foto_Privat_LargeDramatikern Joakim Sten har bland annat skrivit den hyllade pjäsen Ansvaret är vårt/Tingsten som just nu går på Stadsteatern i Stockholm. Här skriver han om filmer som speglar Sverige efter valet.

Var börjar vi?

Drygt två veckor har gått sedan riksdags-, kommunal- och landstingsvalen i Sverige 2014. Det blir höst. Löven går från gröna till gula och röda. Marken blir brun och sörjig under djupblå himmel. Luften är kallare. Ideologierna på valplakaten byts i vanlig ordning mot politisk taktik, spel bakom stängda dörrar och spekulation i media. Och den känsla som lägger sig efter valet verkar hos många vara en upprörd uppgivenhet som gärna vill, men inte vet om den orkar vara, optimistisk kampvilja. Det skriks en del, på gator och i sociala medier. Fingrar pekas. Känslan är en av trevande ovisshet, med instinktiva utbrott av ilska, försvar och kanske ansvarsfrihet.

När jag frågar mina vänner vilka filmer eller serier de skulle säga speglar Sverige efter valet ser jag exempel på den här ovissheten. Tystnad. Eftertanke. Trevande. En föreslår Faster, Pussycat! Kill! Kill! (Russ Meyer, 1965) för att symbolisera ett utlopp för antipatriarkal vrede, en annan tänker på Straffparken (Peter Watkins, 1971), en dystopisk fejkdokumentär om ett fascistiskt USA där vänstersympatisörer jagas i öknen av polismilitärer i en riggad, sadistisk lek. Några nämner naturligtvis serien House of Cards (2013-), där demokratiske kongressledamoten Frank Underwood och hans hustru Claire konspirerar för makt i ett korrupt politiskt system som alltid belönar de skoningslösa och straffar de idealistiska. ”Alltså det är svårt”, avslutar vännerna. ”Vi vet ju inte än hur det blir.”

Det gemensamma i deras exempel är pessimism. Det är inte underligt, med tanke på att mina vänner ofta är ideologiskt färgade rosa-röda-gröna väljare, och att jag bor vid Möllevången i Malmö där Fi+V+MP tog många röster i de flesta valdistrikt. Känslan är att valresultaten, trots regeringsbyte, pekar i en riktning där de svagare inte får det bättre, där mänskliga värden fortsätts trampas på, och där landet är på väg att bli empatilöst, främlingsfientligt och politiskt splittrat. Clio Barnards The Selfish Giant (2013) sammanfattar den här bilden. Två arbetarklasspojkar som med häst och kärra samlar skrot och lämnas att klara sig själva i skuggan av ett sönderfallande samhälle som sedan länge slutat sörja för dem, om det någonsin gjort det. De negligerade tvingas parasitera på resterna av de gamla industrierna genom ett utsiktslöst och livsfarligt entreprenörskap. Samtidigt är det den pessimismen vi vill undvika. Därav trevandet. Vi vill säga något, göra något. Men just nu befinner vi oss i en situation av spekulation och indignation som ger ton till tyckare och tänkare, kännare och velare som pratar över varandra om vad som är rätt, fel och allt däremellan. Många av oss dansar i cirklar mellan meningsskillnaderna. Vi vill handla, men all handling är inte till nytta.

Antagligen finns ingen film eller serie som fungerar som direktöversättning av ett ”Sverige efter valet”. Valresultatet, utan klar vinnare, med ett värdekonservativt, rasistiskt betonat missnöjesparti som rusat upp som en kofot mellan blocken, ställer många frågor till medborgarna. Frågor varken vi, våra politiker eller media ens verkar vara överens om hur vi ska ställa.

Är det då Werner Herzog som sammanfattar oss bäst, i slutscenen till Stroszek – Balladen om Bruno S (1977)? Bruno, en godtrogen gatumusiker från Berlin, har misslyckats med att finna lyckan och rikedomen i Amerika. Med en frusen kalkon och ett hagelgevär åker han varv på varv i en tom lift som verkar leda från ingenstans till ingenstans. Innan han satt sig i liften har Bruno startat en rad glasmontrar med instängda djur som utför konster när man stoppar in ett mynt. En kanin sätter igång en brandbil, en anka slår med näbben på en baskagge och en höna dansar i cirklar. Bruno, vars dröm brustit i mötet med verkligheten, skjuter sig i liften. Filmen slutar till frenetisk munspelsmusik, oljud från montrarna och hönan som likt en robot dansar i cirklar. Om den scenen har Herzog sagt att han visste att han skapat en stor metafor, men att han inte visste vad den betydde. Jag kan inte hindra mig från att känna att den passar, just nu. Det är en pessimistisk bild, men jag har svårt att tänka mig att andra än en liten minoritet kan le utan förbehåll åt valresultaten. Valens verkliga resultat och dess påverkan på landet får vi vänta med.

Joakim Sten

Foto: Privat


Filmer/serier som nämns i inlägget:
Faster, Pussycat! Kill! Kill!, Russ Meyer, 1965 (IMDb)
Straffparken, Peter Watkins, 1971 (IMDb)
House of Cards (TV), 2013- (IMDb)
The Selfish Giant, Clio Barnard, 2013 (IMDb)
Stroszek – Balladen om Bruno S, Werner Herzog, 1977 (IMDb)


Trailrar:

Faster, Pussycat! Kill! Kill!

Straffparken

House of Cards

The Selfish Giant

Stroszek – Balladen om Bruno S

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 − 2 =