Johan Anderberg_foto_sofia runarsdotter_LargePå söndag kväll är det dags för Agendas direktsända partiledardebatt, där ledarna för riksdagens åtta partier möts. Johan Anderberg, journalist på Fokus och författare till den kommande politiska thrillern Arvfursten, skriver om legendariska partiledardebatter och oneliners – och om hur Robert Redford hjälpte Jimmy Carter att bli president.

En natt i oktober härom året plingade det till i mobilen.

“Can we have it back, please?” stod det.

Några minuter senare ett nytt sms.

“Ååå… varför sade han inte det?”

Det var från min lillebror. Han satt – likt mig – och kollade på vicepresidentdebatten mellan Joe Biden och Paul Ryan. Republikanen Ryan hade som väntat klagat på demokraternas stimulanspaket. Då drog Biden fram ett brev som visade att Ryan bett om pengar ur paketet för sitt eget kongressdistrikt.

Det var ett overkligt ögonblick. Inte för det retoriska draget, utan för att det var näst intill en kopia av vad som utspelats tio år tidigare. Då i teveserien Vita huset (1999-2006), när presidenten Josiah Bartlet debatterade med sin utmanare. Skillnaden var att Biden höll inne med den sista repliken. Han bad inte om att få tillbaka pengarna.

När det kommer till politiska debatter är film- och tevehistorien full av ”zingers”, kraftfulla repliker och oneliners som likt blanka knivar skär in i motståndaren. Den är också full av vad som verkar vara gudomligt inspirerade infall. Det mest kända exemplet på det är troligen när Robert Redford i Bill McKay – Utmanaren (Michael Ritchie, 1972) börjar på ett svar, stakar sig, ändrar spår och plötsligt talar rakt från hjärtat.

Michael Ritchies film handlar om just det: att politiker bara borde vara på riktigt. Verkligheten fungerar sällan så. Det är underligt. Det är kanske till och med en missad  möjlighet. Ett av få ögonblick som svenskar säger sig minnas i sammanhanget är när Göran Persson fick något svart i ögonen när han debatterade med Carl Bildt 2002. ”Berätta inte för mig om det svenska klasssamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” Plötsligt var det som om den där mannen i rutan trodde på något. Han kände något. Han ”hatade” till och med något. Det var som i en film.

Kanske borde skillnaden mellan dikten och verkligheten inte vara så stor. Den mest refererade politiska debatten någonsin – mellan Abraham Lincoln och Stephen Douglas – fungerar i stora drag oändrad på bio, som i Abraham Lincoln – en folkets man (John Cromwell, 1940). Vilken manusförfattare skulle vilja peta i meningar som “It is the eternal struggle between these two principles – right and wrong –  throughout the world. They are the two principles that have stood face to face from the beginning of time, and will ever continue to struggle. The one is the common right of humanity and the other the divine right of kings”?

En av få som fattat är Jimmy Carter. När han förberedde sig inför sina debatter med dåvarande presidenten Gerald Ford tog han hjälp av ingen mindre än Robert Redford. Tillsammans såg de debatten i Bill McKay – Utmanaren. Hjälpte det? Ja, i alla fall enligt Carter själv, som långt efteråt sade:

“Jag blev förmodligen president på grund av Robert Redford”.

Johan Anderberg

Foto: Sofia Runarsdotter

Filmer/serier som nämns i inlägget:
Vita huset (TV), 1999-2006 (IMDb)
Bill McKay – Utmanaren, Michael Ritchie, 1972 (IMDb)
Abraham Lincoln – en folkets man, John Cromwell, 1940 (IMDb)

Trailrar:

Vita huset

Bill McKay – Utmanaren

Abraham Lincoln – en folkets man

Johan Anderberg på Twitter:
@johananderberg

Agendas direktsända partiledardebatt:
söndagen den 4 maj kl 20.00 i SVT2

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







+ 8 = 12