Jojje Olsson_LargeDen 4 juni är det 25 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Peking – en händelse som fortfarande är nedtystad i Kina. Jojje Olsson, journalist och författare till Peking – förändringarnas stad, skriver om hur information om massakern i hemlighet spridits från mun till mun – bland annat med hjälp av dokumentären The Gate of Heavenly Peace.

1992, i en trång sovsal vid ett universitet i Peking, hörde Murong Xuecun – i dag författare och kontroversiell bloggare – för första gången talas om vad som egentligen hänt på Himmelska fridens torg den 4 juni tre år tidigare. En äldre student knackade sent en kväll på dörren och berättade för sina kamrater om hur demonstranter från just deras universitet stått i frontlinjen under protesterna innan de mejades ner av kulsprutor eller krossades under stridsvagnarnas larvfötter.

Det var uppoffringar som bara inte fick glömmas bort. Ett par år senare berättade Xuecun samma historia för nya studenter, och i flera år spreds massakerns händelseförlopp på det här sättet; muntligt och i hemlighet, med enorma risker för historieberättaren.

Men det var först 2003, när han såg dokumentären The Gate of Heavenly Peace (Richard Gordon och Carma Hinton, 1995), som han insåg vidden av vad som skett. Det var första gången han såg hur militären kallblodigt dödade hundratals civila. De långa intervjuerna med frustrerade studenter fick Xuecun att förstå situationen ur ett helt nytt perspektiv.

Visningen spädde på avskyn mot de ansvariga, men gjorde det också lättare för Xuecun att föra budskapet vidare. Liksom otaliga unga kineser kopierade han filmen, och kunde nu berätta en detaljrik historia med minskad risk för sin egen säkerhet.

Samma mönster ses än i dag i Peking. När jag pratar om massakern på Himmelska fridens torg med vänner finns visserligen en nyfikenhet, men samtalet tenderar att upphöra rätt snabbt – förmodligen på grund av just bristen på detaljer och det faktum att jag ju själv inte var där. Men när jag slår på The Gate of Heavenly Peace ökar intresset genast. Öppningsscenerna, med siluetter av soldater med maskingevär och stridsvagnar som dundrar fram på gatorna i Peking-natten, får de flesta att stelna till direkt. Den tre timmar långa harrang av våld, känslor och intervjuer som följer gör dem mållösa och förvirrade.

Den dryga handfull vänner jag känner väl nog för att kunna visa dem filmen har reagerat med allt från ilska till tårar och ren och skär rädsla. En började ifrågasätta allt han någonsin lärt sig, en annan ville säga upp sig för att aldrig mer betala skatt till regeringen. Gemensamt är att de alla suttit som klistrade, och majoriteten har bett om att få låna filmen för att i sin tur kunna visa den för sina bekanta.

Men visningar som de här är farligare nu än på länge, nu när 25-års-dagen av massakern är aktuell. Flera av Murong Xuecuns vänner arresterades under maj månad för ”brottet” att dela med sig av fakta och minnen, på samma sätt som han själv gjort. Via en uppmärksammad artikel i New York Times meddelade därför Xuecun att han ska lämna över sig själv till polisen när han i juli återvänder till Kina från Australien.

”Att bli arresterad är mitt bidrag till att motverka myndigheternas ambition att sudda ut nationens minnen”, skriver Xuecun i artikeln. Han menar vidare att det digitala samhället har möjliggjort spridning av information i form av bilder och filmer, och att informationen har ”förändrat det kinesiska folket i grunden”. Genom att själv bli arresterad hoppas han bidra till att väcka ännu fler kinesers medvetande.

Xuecun har rätt. När han själv såg The Gate of Heavenly Peace 2003 hade Kina 69 miljoner internetanvändare. I dag är hela 620 miljoner kineser uppkopplade. I snart sagt varje hem finns dator och tv. Möjligheten att dela med sig av bilder och rörligt material är större än någonsin, och trots en styrka på över 50 000 ”internetpoliser” är det nu omöjligt för myndigheterna att kontrollera vad invånarna läser eller ser på.

När jag själv först kom till Peking för tio år sedan ville ingen prata om Himmelska fridens torg med en främling. När jag försökte med en av mina närmaste vänner på mitt universitet visste han inte vad jag talade om, trots att han själv bodde i Peking när massakern ägde rum. Han var precis som de flesta andra antingen helt ovetande om vad som skett eller helt enkelt livrädd.

I dag är det många bekanta som till och med själva inleder samma diskussion, och som dessutom känner till detaljerna. Den historia som Xuecun uppmanades att inte glömma i den där trånga sovsalen 1992 framstod säkert som främmande och svårbegriplig, men de rörliga bilderna från protesterna är svåra att missförstå – och de känslor och tankar som de väckt hos många kineser sedan historien kom att spridas genom film är svåra att bortse från.

Jojje Olsson
Foto: Privat

Filmer som nämns i inlägget:
The Gate of Heavenly Peace, Richard Gordon och Carma Hinton, 1995 (IMDb)

Mer av Jojje Olsson:
inbeijing.se

Jojje Olsson på Twitter:
InBeijingSe

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 + = 16