Asp_Jon

I förra veckan tilldelades Patrick Modiano Nobelpriset i litteratur. I dag skriver Jon Asp, filmvetare, kulturskribent och senare i höst aktuell med boken Film för folket, om cinefilen Modiano – och om filmer som påminner om stämningen i hans romaner.

2008 fick JMG Le Clézio litteraturpriset, i år Patrick Modiano. Två romanförfattare i hög grad märkta av uppväxten i efterkrigstidens Frankrike och landets koloniala lämningar. Men också två regelrätta cinefiler som sedan unga år odlat sin närhet till filmens och biografens värld, och som på olika sätt låtit filmen ta plats innanför bokpärmarna. ”Filmen har inte lärt mig att skriva, men den har lärt mig romanteknik”, har Modiano sagt.

I Frankrike existerar inga onödiga skiljelinjer mellan film och litteratur. Den som skriver böcker kan samtidigt ägna sig åt film utan att dra på sig misstankar. Det gäller även de främsta författarna, som Duras, Robbe-Grillet och Perec då, som Emmanuel Carrère, Michel Houellebecq och Marie NDiaye i dag.

Att Svenska Akademien har den goda smaken att hålla fram Modiano tjänar filmens syfte, och blir också ett sätt att visa hur litteraturen lyckligt låter sig korsbefruktas med filmen. Det är en viktig lärdom inte minst för oss i Sverige, från utövare till politiker: det behöver inte handla om att välja det ena framför det andra, utan om två uttryck som oupphörligt lånar av varandra.

I fallet Modiano är det inte med sin filmografi (manus bland annat till Louis Malles Lucien Lacombe, 1974) som han lämnat sitt främsta filmbidrag. Att läsa hans romaner är som att stiga in i ett stämningsfullt, svartvitt Parisdrama. På ljusskygga platser rör sig luggslitna existenser. Eller kanske yrkesutövare – fotografer och privatdetektiver – som vill råda bot på glömskan.

I titlar som De dunkla butikernas gata och Minnets kvarter gräver Modiano som en arkeolog, katalogiserar som en arkivarie och klipper som en filmare. I tiden som flytt – bland foton, telefonnummer och gatunamn – söker han barndomens rötter. Skildrad med hemkänsla, men med ännu mer främlingskap, fungerar Paris som surrogat för Modianos närvarande-frånvarande föräldrar – mamman teateraktris, pappan förföljd jude – och hans egen tid på internat. Kanske är det därför en Modiano ofta delar stämning och struktur med en Truffaut när det kommer till uppväxtens eviga sår och identitetsakt. Modiano har också bekänt nära band till De 400 slagen (François Truffaut, 1959). ”Huvudpersonen var i min ålder, filmen uttryckte sig svart, tragiskt – det som jag själv kände.”

Med Paris som spelplats skulle förstås Modiano kunna jämföras med flera filmare, till exempel Truffauts kollega Éric Rohmer, nyligen föremål för den fina dokumentären Rohmer in Paris (Richard Misek, 2013). Kartografen Modiano kan också föra tankarna till Leos Carax sömngångaraktiga Parisskildring Boy Meets Girl (1984), där den unge filmskaparen Alex registrerar känslomässiga upplevelser på en Pariskarta i lägenheten: första stölden, första kyssen, första mordförsöket.

Men hos Modiano är topografin projektionsyta för hela hans fantasi och föreställningsvärld. Om Paris är platsen för utredningen så löses författarens gåtor – ett mord eller ett försvinnande – upp i själva platserna. Inte bara på en mörk gata eller i en luguber lobby, utan också i biografen.

”Filmens natt förstår att vara ett skydd mot storstadens brutalitet”, skriver Le Clézio i Färder i filmens värld med anspelning på Barthes essä En sortant du cinéma”. Detta gäller inte minst Modianos Parisbiografer, dit såväl papperslösa som förälskade söker frizon.

I ett av Modianos flera mästerverk, den Perec-inspirerade Un pedigree (som ges ut på svenska av Elisabeth Grate förlag, 2015), blixtbelyser författaren sitt liv i form av ett cv, bara för att landa i ”ett liv som inte är mitt”, utan bara ”en enkel film(rulle) av förehavanden”. Jagberättaren säger sig vara ointresserad av introspektion eller undersökningar av medvetandet, desto mer av det outsägliga. Cv-formen blir en förevändning för att skapa nya minnen utifrån de gamla, katalogiseringen ett sätt att hantera och belysa livets tvetydigheter.

Det är för övrigt ingen tillfällighet att Modiano ofta kopplat sin filmbesatthet till fotografens roll. Där så många andra författare och filmare är upptagna med framåtrörelse och karaktärsutveckling, tycks Modianos metod mer handla om små förskjutningar i ljussättningen. Författarens varierade värld av skuggor skulle kunna vara en lärdom för utövare inom flera konstarter.

Jon Asp

Foto: Privat

Filmer som nämns i inlägget:
Lucien Lacombe, Louis Malle, 1974 (IMDb)
De 400 slagen, François Truffaut, 1959 (IMDb)
Rohmer in Paris, Richard Misek, 2013 (IMDb)
Boy Meets Girl, Leos Carax, 1984 (IMDb)

Trailrar:
Lucien Lacombe

De 400 slagen

Rohmer in Paris

Boy Meets Girl

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 + = 16