Jonas Mosskin_Foto_Ida Knudsen_LargeÄr vårt samhälle mer narcissistiskt i dag än vad det har varit? Om så, är det sociala mediers fel? Hur skildras narcissisterna på film? Jonas Mosskin, legitimerad psykolog och grundare av filmklubben Psykologer tittar på film, ger några exempel på filmnarcissister.

Det är många som högljutt hävdar att vårt samhälle blivit alltmer narcissistiskt. Det är i så fall en utveckling som knappast började med sociala medier, utan i stor utsträckning kring förra sekelskiftet när ensamma storstadsmänniskor försökte stilla sitt behov av att få uppmärksamhet. Så föddes exhibitionisten på barer och caféer.

Inom psykologin skiljer vi på narcissistisk personlighetsstörning och det allmänmänskliga behovet av att vilja få bekräftelse och uppmärksamhet. Narcissisten är extremt känslig för kritik, den egna självbilden har ofta grandiosa drag. Har man en narcissistisk personlighetsstruktur har man ofta en orealistisk och perfektionistisk syn på sig själv, något mellanregister existerar inte. “Tillräckligt bra” är ett omdöme att förakta. De här kraven är svåra att leva upp till, vilket lätt leder till depression och inre tomhet.

Mindervärdeskomplex och rädslan för att vara otillräcklig gör att narcissisten använder kompensatoriska beteenden och strategier för att slippa de här känslorna. Det handlar om att framhäva sig själv på bekostnad av andra, nedvärdera och manipulera omgivningen och idealisera framgångsrika personer. Narcissisten är överdrivet upptagen av statusjakt och vill gärna erövra pengar, makt, inflytande, skönhet, sex eller andra synliga troféer. Fokus på det yttre gör inte sällan att narcissisten blir framgångsrik och beundrad – samtidigt som han eller hon får ett falskt själv som under ytan är tomt och relationslöst. Svårigheterna att visa tacksamhet till andra och att ge positiv uppmärksamhet till omgivningen gör att narcissisten ofta har det svårt i nära relationer, det sociala samspelet fungerar inte eftersom den empatiska förmågan inte är särskilt utvecklad. Folk känner sig till slut, med rätta, utnyttjade och förbrukade, ofta för att narcissisten är så rädd för att visa upp sitt inre, visa sig svag och vara beroende av någon annan.

Det är vanskligt att diagnosticera människor och karaktärer på film, men jag ska ge er några förslag på filmer med karaktärer som skulle kunna beskrivas som  narcissistiska. I franska Se mig (Agnés Jaoui, 2004) får vi följa Lolita som lever i skuggan av sin uppburne och självupptagne pappa Étienne. Han är författare, förläggare och programledare i TV, och många vill umgås med Lolita bara för att komma nära honom. Hans oförmåga att bekräfta dottern, se henne för den hon är, är plågsam. Han kan inte lyssna på henne ens i fem minuter utan att börja prata om sig själv. För alla som någon gång vistats i närheten av någon av de författarikoner som svassar runt på Bokmässan är det lätt att känna igen typen.

En annan form av narcissist på film är den mer lågmälda typen, som till exempel den deprimerade modern Beth i En familj som andra (Robert Redford, 1980). Där får vi följa tonåringen Conrad vars bror har drunknat. Han försöker hantera sin skuld, går i terapi och börjar frigöra sig från familjen. Beth har förtvivlat svårt att möta och se sin sons behov, till skillnad från den sympatiske pappan. Mamman blir här en klassisk kylig moder som troligen lider av en narcissistisk problematik och är för självupptagen för att på riktigt ha intima och nära relationer.

Milos Formans hyllade Amadeus (1984), om kompositören Mozart, kan också sägas vara ett porträtt av två mycket olika narcissister. Huvudpersonen porträtteras som ett genialt underbarn, men också som en förlustande spexare som blir kränkt om han inte får rätt uppskattning av omgivningen. (Hans prutthumor och självförbrännande liv med dålig impulskontroll indikerar också möjligen någon form av adhd-problematik.) Den kallt beräknande kompositörsrivalen Salieri lider också av narcissistiska drag. Han är så avundsjuk på Mozart att det utplånar hela hans själ, och han känner sig löjlig, inkompetent och misslyckad. När han biktar sig på ålderns höst är han fortfarande bitter, självömkande och ångerfull över att ha blivit utkonkurrerad.

En annan form av excentrisk narcissist skildras i Werner Herzogs Fitzcarraldo (1982), där irländaren Fitzgerald får den storslagna idén att bygga ett operahus i Amazonas djungler. För att detta ska bli verklighet måste ett ångfartyg bäras upp till sjön där huset ska byggas, och såväl djur som människor går under av det hårda arbetet. Inspelningen med huvudrollsinnehavaren Klaus Kinski blev så dramatisk att den blivit lika mytomspunnen som  de verkliga händelser filmen bygger på, och har bland annat skildrats i dokumentären Min bäste ovän (Werner Herzog, 1999).

I Last King of Scotland (Kevin Macdonald, 2006) spelar Forest Whitaker den karismatiske diktatorn Idi Amin, vars styre först ter sig progressivt och nyskapande men snabbt går över i terror och död när han blir emotsagd. Det är ett belysande exempel på diktatorer som har narcissistiska drag och blir arga när de blir ”kränkta”. Säkert är vi flera som väntar på filmen om Libyens förre diktator Muammar Gaddafi, kanske den mest excentriske och narcissistiske politiska ledaren vi sett i modern tid.

Jonas Mosskin

Foto: Ida Knudsen

Filmer som nämns i inlägget:
Se mig, Agnés Jaoui, 2004 (IMDb)
En familj som andra, Robert Redford, 1980 (IMDb)
Amadeus, Milos Forman, 1984 (IMDb)
Fitzcarraldo, Werner Herzog, 1982 (IMDb)
Min bäste ovän, Werner Herzog, 1999 (IMDb)
Last King of Scotland, Kevin Macdonald, 2006 (IMDb)

Trailrar:

Se mig

En familj som andra

Amadeus

Fitzcarraldo

Min bäste ovän

Last King of Scotland

Mer av Jonas Mosskin:
http://mosskin.se/

Jonas Mosskin på Twitter:
@jonasmosskin

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







2 − = 1