Julia_Skott

Tidigare i dag tilldelades Martin Karplus, Michael Levitt och Arieh Warshel Nobelpriset i kemi. Vi bad journalisten Julia Skott att skriva om den sorts kemi vi oftast pratar om när det kommer till film.

Oftast när vi pratar om kemi på duken, så menar vi skådespelare som är rimligt trovärdiga när de låtsas framför kamerorna att de är intresserade av varandra. Eller förstås, att de är rimligt trovärdiga när personerna de spelar låtsas att de inte är intresserade av varandra i ett klassiskt nemesis-upplägg. Bara det är något som sprakar till skådespelarna emellan. Ett odefinierbart ”det”, som vi kallar för kemi.

I förlängningen innebär det här ofta att vi vill att det ska finnas kemi mellan skådespelarna också när kamerorna stängts av. Det är en intressant paradox: vi vill ha begåvade skådespelare som är bra på att spela känslor, men vi vill gärna att deras skickliga spel ska bero på att de i hemlighet vill hångla med varandra eller redan gör det.

I Love potion no 9 (Dale Launer, 1992), en oförtjänt bortglömd romkom baserad på låten med samma namn, möter Tate Donovans biokemist Sandra Bullocks ”komparativa psykobiolog”. De upptäcker ett salt som påverkar stämbanden och gör en oemotståndlig för det motsatta könet. Filmen leker med klassiska idéer om äkta och falsk kärlek, om biologi och kemi och nördens hämnd. Problemet är förstås att mänsklig kemi visar sig vara lika komplicerad i ett fiktivt narrativ som det är i verkligheten – och på en filminspelning. För det finns ju en massa idéer om hur det funkar, det där med kemi på duken. Vissa säger att det funkar bäst om skådespelarna är intresserade av varandra men inte faktiskt har ihop det. Det finns myter om vissa filmer där man ska kunna se precis var i inspelningen stjärnorna började ligga med varandra, och laddningen försvann. Andra menar att det funkar lika bra med hat, att det som egentligen krävs är någon slags känsla, vilken som helst.

Filmkemi är inte så enkelt som bas i syra eller att släppa natrium i vatten. Det är svårt att kontrollera. Det är inte förutsägbart, det är inte matematiskt och det finns inga enkla tester för att avgöra vad reaktionen kommer att bli. Det enda man kan göra är att sätta folk framför kameran och se om det gnistrar, exploderar eller fiser ljummet.

Julia Skott

Foto: Isa Diamant

Filmer som nämns i detta inlägg:
Love potion no 9, Dale Launer, 1992 (IMDb)

Trailer Love Potion no 9: 

 

Mer av Julia Skott:
http://juliaskott.wordpress.com

Julia Skott på Twitter:
@juliaskott

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







3 × 1 =