Kajsa Bergström_Large“Found a friend to join my first selfie on Instagram. Thanks for following and stay tuned. – VP” I torsdags postade den amerikanske vicepresidenten Joe Biden en selfie där han glatt poserade tillsammans med Barack Obama i baksätet på en limo. Selfies kan, så att säga, ta sig lite olika uttryck. I dag skriver Kajsa Bergström, kulturskribent och art director, om textselfien i en av 80-talets allra bästa highschoolfilmer.

Visst är det synd att Instagram inte fanns på åttiotalet? För de där sommarkvällarna när asfalten fortfarande var varm och solnedgången lät tomma fotbollsplaner bada i Walden-filtret? När Simple Minds spelade Don’t You (Forget About Me) medan Molly Ringwald gav Judd Nelson sitt prydliga lilla diamantörhänge innan de skildes åt för kvällen, eller kanske för evigheten? Visst hade de bilderna gett ordentligt med likes? Eller när Emilio Estevez förtrollades av Ally Sheedy som fått en ganska lam “normal” makeover och egentligen var snyggare innan? Visst kan man föreställa sig hur hon skälvande stod inne på skoltoaletten och fotade sig själv för att styrka sig med lite internetkärlek innan hon gav sig ut i det okända nya – som ju håret bortsvept från ansiktet innebar för en svartklädd enstöring i en highschoolfilm från 1985?

Men det fanns inget Instagram då. Och även om det förstås fanns selfies så kallades de inte så, eftersom det skulle ta 20 år till innan behovet av att hitta ett helt eget ord för fenomenet uppstod. Trots detta innehåller just The Breakfast Club (John Hughes, 1985), som scenerna ovan är hämtade från, en av de mest klassiska textselfies jag vet – förutsatt att vi kan enas om att acceptera selfien som den återtagna rätten att definiera sig själv.

“Dear Mr. Vernon”, läser nörden Brians berättarröst när den kantigt dumauktoritäre rektorn plockar upp det kvarlämnade brevet från skolbänken. “We accept the fact that we had to sacrifice a whole Saturday in detention for whatever it was we did wrong, but we think you’re crazy to make us write an essay telling you who we think we are. You see us as you want to see us: in the simplest terms and the most convenient definitions. But what we found out is that each one of us is a brain and an athlete and a basket case, a princess and a criminal. Sincerely yours, The Breakfast Club.” Protesten ekade över världen i ömma tonårshjärtan i många år efteråt, trots att brevet egentligen bara var en upprorisk gest i en kommersiell Hollywoodfilm. Att vägra låta sig definieras av någon annan kan ibland vara den yttersta protesthandlingen, och att uppmana till det är i sig uppviglande.

Det spelar ingen roll om egendefinitionen sedan görs i form av ett något överdramatiskt brev eller en duckface-selfie tagen av någon som får lov att vara precis så vacker som hen vill inför sin egen kamera. Definierandet är inte längre någon annans privilegium, det är återerövrat. Selfien är ett faktum, och i vårt inre måste vi ibland gå över den tomma fotbollsplanen, höja våra knutna nävar mot skyn och nynna på Simple Minds för att påminna oss om att den där rätten att berätta om vilka vi verkligen är, den är vår egen och aldrig någon annans.

Kajsa Bergström

Foto: Camilla Lindberg


Filmer som nämns i inlägget:

The Breakfast Club, John Hughes, 1985 (IMDb)

Trailer The Breakfast Club:

Kajsa Bergström på Twitter:
@AlltGenast

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







5 × = 5