Kerstin Brunnberg stor 2

I mars sköts Sveriges Radios korrespondent Nils Horner på öppen gata i Afghanistan. Hittills i år har 49 journalister och mediemedarbetare dödats, enligt International News Safety Institutes statistik. Kerstin Brunnberg – journalist, före detta vd för Sveriges Radio,  styrelseordförande i Statens Kulturråd – skriver om filmer som visar värdet av det Nils Horner och hans kollegor gör och har gjort.

Just nu sitter den burmesiska journalisten Zaw Pe i fängelse i Burma. Han jobbar för det oberoende radio- och tv-bolaget Democratic Voice of Burma, DVB. Han anklagades för att olovligen ha trängt sig på en lokal skolmyndighet, efter att han tillsammans med en förälder varit där för att ställa frågor om en stipendiefond. Rättmätiga frågor kan i dag ställas om den nuvarande regimens uppriktighet vad gäller mediernas frihet och oberoende, och DVB ställer de frågorna.

Den omtalade filmen Burma VJ - Reporting From a Closed Country (Anders Østergaard, 2008) handlar om Joshua, en av de DVB-journalister som i hemlighet rapporterade om de fredliga demonstrationerna i Rangoon 2007. Han och hans kollegor är ständigt på flykt undan den hemliga polisen, som till slut spårar upp och fängslar en del av DVB:s reportrar. Journalisterna jobbade med små, dolda kameror och lyckades smuggla ut sina filmer till DVB som då hade sina redaktioner i Oslo och i Chiang Mai i Thailand. Därifrån sändes sedan rapporterna till internationella medier och in i Burma i det vanliga tv-nätet. Detta gjordes med frihet och livet som insats för att andra skulle få veta hur regimen förbröt sig mot sitt eget folk.. En del av de här journalisterna är släppta nu och kan verka öppet i Burma, men DVB har kvar sin redaktion i Thailand som en livlina för att de säkert ska kunna fortsätta rapportera.

I slutet på Burma VJ får vi höra om cyklonen Nargis som drabbat Burma. Konsekvenserna för befolkningen i deltaområdet runt floden Irrawaddy var mycket stora, många barn blev föräldralösa och levde under svåra villkor. Någon hjälp gavs inte. Också det ämnet tog sig DVB.s medarbetare an, och resultatet blev dokumentären Orphans of the Storm (Jeremy Williams och Evan Williams, 2009. Se filmen nedan.) Jag såg den under ett möte på Democratic Voice of Burma och jag fick dessutom möta en av de två reportrarna som filmat i hemlighet. Han kallades “Zorro”. Hans kollega, som bara omnämndes som “T”, fick vi veta hade fängslats. Nu vet jag att han heter Tun Kyaw. Visningen blev för mig en oförglömlig filmupplevelse.

Filmen fick senare utmärkelsen Rory Peck Award som instiftats till minne av den frilansande kameramannen Rory Peck som bevakade det första Gulfkriget, krigen i Bosnien och Afghanistan och, till slut, de väpnade inbördeskonflikterna i forna Sovjetunionen. Där dödades han 1993 när han hamnade mitt i en eldstrid. Han fick postumt utmärkelsen Order for Personal Courage av president Jeltsin.

Så tunn är gränsen mellan liv och död för dem som tar ansvaret att granska och blottlägga det som olika maktintressen inte vill ska komma oss till del, det vi helt enkelt inte ska få veta. Lika tunn är i vissa fall gränsen mellan film och verklighet. Jag tänker på Brännpunkt Djakarta (Peter Weir, 1982), en spelfilm om en utrikeskorrespondent på sitt första uppdrag. När man ser den förstår man allvaret, att det inte handlar om ett thrillerupplägg taget ur luften.

The Killing Fields – Dödens fält (Roland Joffé, 1984), med sin verklighetsbakgrund i inbördeskrigets Kambodja, adderar ytterligare ett viktigt perspektiv. För de flesta utrikeskorrespondenter är den lokala medhjälparen oundgänglig för att en reporter utifrån ska kunna röra sig i området, ta sig dit ingen ska vara och läsa av de lokala koderna. Samarbetet, och den utsatta situation de delar, leder ofta till djup vänskap och tillit – men en av dem kan ta sig därifrån och åka hem till rättmätig respekt, kanske belöningar och uppskattning. Den andre blir kvar i fortsatt och kanske än värre fara. Den oskyddade tillvaro som lokala kollegor, fotografer, chaufförer och tolkar har i en konflikt i det egna hemlandet är ett alltför lite uppmärksammat dilemma. Deras gärningar hör vi för lite om. Därför är The Killing Fields – Dödens fält en tänkvärd film.

Sverige har en unik tryck- och yttrandefrihet med ett särskilt lagfäst källskydd. Det skyddar de journalister och filmare som väljer att belysa viktiga samhällsfrågor och granskar makten, och det är därför den svenska grundlagsskyddade yttrandefriheten med all kraft nu måste hävdas. Det är något av det viktigaste Sverige har att göra i världen, och framför allt måste vi använda det inflytande vi har i ett EU där mycket mörka krafter tar plats och vill undergräva mänskliga rättigheter och det system de själva kunnat använda för att framföra sina åsikter.

Jag satt en gång och skrev en krönika när journalisterna Marie Colvin och Rémi Ochlik och frilansfotografen Paul Conroy och reportern Edith Bouvier fortfarande levde. Videobloggaren Rami al–Sayed hade däremot just dödats medan han sände live från Homs i Syrien. När jag 15 timmar senare hade skrivit färdigt krönikan var Colvin och Ochlik döda och Conray och Bouvier skadade. De befann sig alla i Homs, i ett improviserat mediecenter.

Under åren på Sveriges Radio kom jag alltmer att behöva ta ställning till frågan om ökande risker för journalister. Jag, med ansvar och inflytande, skulle hantera de faror som kolleger och medarbetare utsattes för på så många ställen i världen, också i vårt eget närområde. Det är inte bara konfliktområden som utgör risk, lika riskfylld är granskningen av maktmissbruk och kriminalitet.

Att läsa statistiken från International News Safety Institute (INSI) är nedslående, för att inte säga förfärande.134 döda journalister och mediemedarbetare 2013.  49 döda hittills i år. Committee to Protect Journalists och Reportrar utan gränser har samma sorts statistik. Siffrorna skulle lätt kunna göra en handlingsförlamad, men i Richard Sambrooks och Rodny Pinders rapport “Killing the Messenger” från 2006 finns i alla fall ett omfattande förslag på hur olika instanser och parter skulle kunna göra något åt det faktum att det är så billigt och ofarligt att döda en journalist.

Ett annat sätt att värna om mänskliga rättigheter, press- och yttrandefrihet är att i ännu högre utsträckning än i dag använda film i skolan som utgångspunkt för samtal om de här frågorna. Förutom de ovannämnda filmerna skulle jag visa Frihetens bittra smak (Marina Goldovskaya, 2011) om journalisten Anna Politkovskaja, och Alla presidentens män (Alan J. Pakula, 1976). Då skulle värdet av de gärningar som verklighetens svenska journalister Nils Horner, Martin Schibbye, Johan Persson, Niclas Hammarström, Magnus Falkehed och Dawit Isaak gör och har gjort, framgå än tydligare.

Kerstin Brunnberg

Foto: Sveriges Radio

Filmer som nämns i inlägget:
Burma VJ - Reporting From a Closed Country, Anders Østergaard, 2008 (IMDb)
Orphans of the Storm, Jeremy Williams och Evan Williams, 2009 (DVB)
Brännpunkt Djakarta, Peter Weir, 1982 (IMDb)
The Killing Fields – Dödens fält, Roland Joffé, 1984 (IMDb)
Frihetens bittra smak, Marina Goldovskaya, 2011 (Svensk Filmdatabas)
Alla presidentens män, Alan J. Pakula, 1976 (IMDb)

Se hela Orphans of the Storm

Trailrar:

Burma VJ - Reporting From a Closed Country

Brännpunkt Djakarta

The Killing Fields – Dödens fält

Frihetens bittra smak

Alla presidentens män

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







4 − 1 =