KjellHäglund_LargeNär utrikeskorrespondenten Nathan Shachar på DN:s ledarsida härom veckan attackerade psykiatrin i allmänhet och diagnosen adhd i synnerhet blossade en het debatt upp. En av dem som varit engagerade i diskussionen är journalisten Kjell Häglund, editorial director på DG Communications och chefredaktör på TVdags. Här skriver han om psykiatri, det infernaliska googlandet på film och tv och om flytande sopberg på informationsfloden. 

Om mobiltelefonen ställt till det för dagens manusförfattare – det är ju knepigare att skapa intriger i en värld där ovisshet i de allra flesta situationer kan lösas med ett mobilsamtal – så har googlandet fått motsatt effekt. Det har tvärtom blivit ett hjälpmedel, eller kanske oftare en kontraproduktiv genväg, för manusförfattare och regissörer. Det googlas något alldeles infernaliskt i filmer och tv-dramaserier. I och med detta har ett gigantiskt systemfel uppstått.

I verkligheten, när man googlar, hamnar man ofta snett, får felträffar, kommer in på galna blindspår. På film och tv händer detta aldrig. Manusförfattarnas fiktiva Google ger alltid korrekt information. Om inte allra överst på träfflistan så alltid på första träffsidan. Jag har aldrig sett en skådespelare som googlar efter något livsviktigt behöva klicka sig vidare till sidan 2 bland träffarna. Men om du i verkligheten ska googla på något som har med psykiatri att göra räcker det inte ens att klicka vidare till sidan 2, eller 5, eller 50. De vetenskapligt korrekta träffarna på, säg, ”autism” eller ”adhd” är försvinnande få och för en lekman omöjliga att urskilja bland desinformationen från kvacksalvare, rättshaverister, bestsellerförfattare och konspirationsteoretiker.

Men, faktum är att just detta har jag sett en – om än bara en enda – filmad skildring av. Antagligen helt omedveten, förvisso, men ändå så kusligt träffande att jag flera gånger lyft fram den i debatter och artiklar. Det handlar om den amerikanska dramaserien Touch (2012 – 2013), som gick i två säsonger innan den lades ner i fjol, och som hade Kiefer Sutherland i huvudrollen som en ensamstående pappa som kämpar för att få tillvaron att fungera för sitt autistiska barn.

I pilotavsnittet kunde vi se honom sitta sömnlös en natt och googla på barnets speciella symptom, och de första träffarna han får kommer från ett vetenskapligt institut som verkar förstå problemen precis. Förväntansfull beger han sig till institutet, som i fysisk form inte inger samma förtroende som dess teknoflashiga webbplats. Det är en privat bostad, där en stolle i tofflor öppnar dörren och börjar babbla om ”elektromagnetism” och ”energier som bara vissa barn kan se”. Vilket nu inte är något större problem för Kiefer Sutherland, för i denna högst fantasifulla dramaserie visar sig galningen ha rätt: hela världsbefolkningen är sammanlänkad med elektromagnetiska trådar osynliga för alla utom för vissa barn, som inte alls är autistiska utan bara har en sorts kosmisk matematikbegåvning…

Men de här scenerna, med den oroligt nätsökande föräldern, illustrerar också på ett genuint realistiskt sätt ett verkligt samhällsproblem. Om man googlar på autism eller andra neuropsykiatriska tillstånd trängs i regel den reella vetenskapliga informationen undan av pseudovetenskap från företag, organisationer och individer vars främsta syfte är att tjäna pengar på föräldrars oro och jakt på hjälp. I motsats till vetenskapliga institutioner, som ägnar sig åt forskning och inte sökmotoroptimering, är spridandet av irrläror på nätet dessa cyniska organisationers kärnverksamhet.

Jag har i åtskilliga mediedebatter genom åren pekat på hur försåtligt en specifik sådan propagandaorganisation, scientologernas KMR – vars hela raison d’etre är att smutskasta psykiatrin i alla former – arbetar; hur deras skickligt maskerade pressreleaser, som manipulerar forskningsfakta och hårdvinklar förvrängda skräcksiffror, via väletablerade svenska MyNewsdesk dels lagras som ett flytande sopberg överst på informationsfloden där människor söker fakta om exempelvis autism eller adhd, och dessutom regelbundet får napp i våra största medier.

Vi har på nyåret sett en stormande debatt om adhd (eller anti-debatt, skulle jag hellre kalla det) helt på desinformationens villkor; detta efter att journalisten Nathan Shachar för andra gången i Dagens Nyheter tillåtits sprida vanföreställningar om en ovetenskaplig komplott mellan psykiatriker och läkemedelsbolagslobby. Shachars konspirationistiska tankevärld både börjar och slutar med scientologiska sökträffar på Google.

Den stora tragiken i detta är att när den genuina medicinska vetenskapen är under så hård ideologisk och cynisk attack så drabbas vanliga människor. När exempelvis frenetiskt webbstrategiska scientologer lyckats blockera och fördröja livsviktiga forsknings- och vårdprojekt med många år så har det de facto skördat dödsoffer. Och en ständig, fingerpekande, ytligt och falskt ifrågasättande anti-debatt om psykiatri kränker oupphörligen en oerhörd mängd utsatta människor.

Inte bara medier bidrar till detta ”flytande sopberg” som gör informationsfloden till en sörja av desinformation, utan i lika hög utsträckning populärkulturen. Film och tv-serier är kanske rentav våra allra värsta förstärkare av pseudovetenskap. Manusförfattare och regissörer, liksom vi som kulturkonsumenter, älskar ju intriger med giriga och iskallt konspirerande psykiatriker och läkemedelsbolag. Det senaste skräckexemplet är den outgrundligt ojämne Steven Soderberghs film Side Effects (2013), där vi bland annat fick bevista ett genomruttet korrupt, drogfixerat adhd-seminarium där läkarna var pengatokiga sociopater.

När jag har debatterat hur illa medier förstår och hanterar även den bredaste pskiatriska vetenskap har jag efterfrågat en mer stabil redaktörskontroll och källgranskning. Jag önskar samma researchmässiga lyft inom film och drama-tv. En thriller- eller relationsdramaintrig kan bli precis lika – eller mer – spännande, skrämmande och gripande om rollgestalter faktiskt använder både mobiltelefoner och Google precis som verkliga människor gör; och om psykiatri skildras trovärdigt i stället för groteskt.

Kjell Häglund

Foto: Mattias Bardå

 

Filmer/serier som nämns i inlägget:
Touch (TV), 2012 – 2013 (IMDb)
Side Effects, Steven Soderbergh, 2013 (IMDb)

 

Trailers

Touch

Side Effects

 

Kjell Häglund på Twitter:

@kjellhaglund

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 6 = 2